Niklas Rådström – fortfarande poet

Den lyriska impulsen har oväntat tittat fram igen och följt författaren Niklas Rådström i Saltsjö-Duvnäs en bit på vägen. Att poesin både kan överges och komma tillbaka har gjort honom ”lättad och lycklig”. Nu har hans första diktsamling på tjugo år kommit ut.

”Att vara poet kräver en ständig beredskap, som att gå brandvakt för att se var några fraser flammar upp med sina bleka lågor.” Så inleder Niklas Rådström de egna ”kommentarer och noter” som han bjuder läsaren på längst bak i sin nya bok ”Då, när jag var poet”.

Boken är hans första diktsamling på tjugo år. Och även om han har tagit en lång paus från lyriken har han också under dessa år varit flitig som författare och givit ut ett antal romaner och andra böcker. Sedan debuten 1975 har han förutom sina många romaner skrivit dramatik, noveller, poesi och essäer. Han har även samarbetat med tonsättare och musiker i olika sammanhang.

I författarens kommentarer längst bak i den nyutgivna diktsamlingen berättar han lite om varför han ”lämnade poesin”, om att det fanns så mycket annat i hans skrivande där han fick utlopp för samma behov av ”lek, sökande och överraskning”.

Nu är han tillbaka med en diktsamling där det känns som att författarens ord lätt har flutit fram och låtit sig fästas på papper. Det är ord och korta stycken och strofer som går lätt att läsa, både högt och tyst för sig själv. Så lätt att tanken genast väcks: det här har nog varit svårt att skriva, att få motsträviga bokstäver att inordna sig i rätt ordning till ord och meningar för det som ska sägas. På boksidorna finns kärleksord och sånger om naturen, här finns sjukdom, liv och död och årstider och drömmar. Och mycket mer.

En för sommaren alldeles lagom tunn (cirka 100 sidor) bok, att ha till hands när lust och anda faller på och det finns plats för en paus i allt det andra vi omges av, det som vi kanske inte orkar ta till oss, hela tiden. Då finns ordens musik där. Mot slutet i det stycke lyrik som har fått namnge diktsamlingen skriver Niklas Rådström ”Dikten har sin egen lilla visa / som tar språkets roll / när orden tagit slut.”
Marie-Louise Gravestam