Krönika – Att äga ett gammalt hus

Gabriella Ringvall Bengtsson bor i Saltsjöbaden med man och tre barn. Hon betraktar gärna samhället från sjösidan i en kajak. Hon är föreläsare och konsult i det egna företaget &thebrain inom kommunikation, förändringsledning och hjärnan på jobbet. Gabriella kan tapetsera och rensa avlopp.

– Hur menar ni “pizzaugn med ett hål i skorstenen i köket”? – Jomen alltså en så´n där italiensk med eld och mjölig träspade för att skyffla capricciosan in och ut!

Jag och min man står i köket och rådgör med en expert på eldstäder. Han står i strumplästen i vårt kök en tisdag i april. Vi tänkte göra en vedugn uppe i köket när vi ändå installerar en järnkassett i den 70 år gamla öppna spisen på nedre plan. Vi har bott i huset i 11 år och aldrig eldat men så köpte vi den vackra gamla järnpjäsen av ett par på Älgö. Så nu blir det andra bullar!

Med mycket hemmatid på dagarna har vi hittat lust och karantänenergi att “fixa hemma” i hus och trädgård. Vi vinkar adjö till barnen, tömmer kaffekoppen, tar på oömma byxor och trädgårdshandskar och skrider till verket – fulla av entusiasm.

Borde vi ens få äga ett hus, funderar vi dock tyst var för sig. Hur tar man egentligen hand om ett hus från 1947? Är vi lämpade? Med tummar mitt i händerna, för lite tid och för lite resurser för att kunna “lägga ut” jobbet på hantverkare borde vi bo i en nyproducerad lägenhet. Gärna en hyresrätt inklusive vaktmästare ett telefonsamtal bort. Å andra sidan är vi snart 50 och det är väl inte bara vi som inte kan hantera en slagborr? Måste man ha gått kurs på Bygg-Ole för att få fixa lite?

Så vi fuskar på egen hand och på egen risk. Slipar inte så mycket innan målning av lister och karmar. Slår in spikar på måfå. Tejpar träflisor som sticker upp ur trägolvet. Eller tar ett stort kliv över ett tag till. Min man fällde förra veckan ett träd med en ynklig såg. Vår kära 68-åriga granne och vän stod som motvikt på ena sidan stammen och jag på andra. Vi vrålade “TIMBER” alla tre och mumlade något om att det kanske inte blev en HELT perfekt duns åt EXAKT rätt håll men ändå okej. Studsmattan klarade sig och det är faktiskt det viktigaste. Och vi litar blint på vår kunniga granne. Hon är lärare, lite barsk och målar vart femte år ensam om sitt hus i bikini med Sommar i P1 jättehögt i radion.

Vi har balkongdörrar som bara vi i familjen vet hur man knixar till för att kunna stänga, vi vet alla att dotterns dörrhandtag sitter löst och riskerar spräcka klinkergolvet om det faller, vi vet att äldste sonens dörr måste knyckas upp med ett bestämt ryck.
Ja, det är mycket med dörrar hemma hos oss. Personligheter allihop.Vi har Saltisrekord i antal skåpbilar som på vårarna stannar vid våra grindstolpar med frågan “Do you want us to make your driveway a bit nicer?” Asfalt istället för dagens stampade lera? Mjaaa… tackar som frågar men vi tar krattan och öser tillbaka lite grus från gräset bara! Döm om deras förvåning när vi faktiskt kommer göra den stora ansiktslyftningen just i år.
Vi är glada att vi inte hade gäster när en vilsen mördarsnigel kom in i hallen via en glipa mellan vägg och golv och att silverfiskarna håller sig borta så länge som det är tänt i badrummen. Vi ska ha gäster ikväll ungar, låt det lysa hela dagen på toan! (sade vi innan corona då man fick ha gäster).

Ja, det är mycket med glipor i vårt hus men kamininstallatören i strumplästen sa att det är bra med “naturligt självdrag”.
– Förstår ni hur en skorsten är byggd, frågade han myndigt. – Jaaa… det är ett högt tegeltorn med ett stort hål som går rakt igenom huset. – Nej, en skorsten är mer komplicerad än så svarade han himlandes med ögonen. Idén övergavs. Och ärligt talat, varför tänker vi ens på italiensk pizzaugn när fönstren borde målas och djur och natur invaderar kåken? Det får bli Gorby´s i mikron framöver.

Gabriella Ringvall Bengtsson