Älfvåg – Arbetarna förenade sig

Trots upp och nervända tider med pandemi och viss personlig karantän som följd stannar inte mitt skrivande upp. Så även till detta nummer av Saltsjöbladet har jag lyckats få ihop några rader till min månatliga nostalgikrönika.

Det är här jag försöker fånga in gamla ting och händelser kring och om Saltsjöbaden. Inte minst äldre händelser som annars skulle falla i glömska eller som kanske inte alla yngre Saltsjöbadsbor känner till. Denna krönika kan glädjas åt regelbundna och många läsarbrev vilket jag och käre Chefredaktör Eriksson gläds åt. En mycket vanlig läsarfråga har på senare tid varit – Vad skall du hitta på att skriva om till nästa nummer. Då blir (nästan) alltid mitt svar – Det har jag ingen aning om förrän dagen innan manusstopp. Så är det definitivt denna gång, men ett skimrande knallrött bordsstandar från en mycket tidig LO fackförening räddar mig innan gonggongen för manus stopp slår.

Vadå ett standar tänker ni? Vad har det mad Saltsjöbaden att göra? Arbetarrörelsen har väl aldrig gjort sitt intåg här ute? Men där har ni fel! Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning ett (1) kommer faktiskt från Saltsjöbaden.
Vad är då en fackförening? Den kortaste och lättaste förklaringen är den jag fick lära mig som tonåring i skolan på samhällskunskapslektionerna. En fackförening innebär att man sluter sig samman inom ett visst yrkesområde eller viss arbetsplats för att företräda sina intressen gentemot arbetsgivaren. I slutet av 1800-talet då landets järnvägar var till största delen enskilda eller privata som man brukligt säger. Då gick de anställda vid dessa järnvägar ihop och bildade sitt förbund. En av huvudfrågorna för de anställda var om de skulle tituleras järnvägsman och inte som tidigare “betjänte” samt reglerad arbetstid. Saltsjöbanan, Wallenbergs paradjärnväg mellan Stockholm och Saltsjöbaden var just en sådan enskild järnväg.

Med en toppmodern järnväg som låg långt fram i utveckling så ville även de anställda vara moderna och ligga långt fram i sin utveckling. Sagt och gjort man bildade en fackförening som skulle företräda de anställda järnvägsmännen vid Saltsjöbanan gentemot sin arbetsgivare. Detta skedde 1898 och blev en avdelning inom Svenska Järnvägsmannaförbundet. Utan att fördjupa mig i arbetarrörelsens historia tycker jag att det är trevligt att känna till att de anställda vid en liten och i det stora perspektivet oansenlig liten järnväg redan i slutet av 1800-talet ville organisera sig. Hoppas även ni läsare tycker detsamma? Efter att ha nyligen läst Avdelning 1:s Jubileumsskrift från 1923 och att jag i samma veva ropade in på auktion ett bordsstandar från samma avdelning, gjorde att jag ville dela med mig av min nya kunskap inom ett av Landsorganisationens förbund.

Tro nu inte att jag ägnat mitt liv åt politik och fackföreningar i någon större utsträckning. Trots att jag i unga är gick en utbildning som hette Politisk Grundkurs blev aldrig politik mitt stora intresse.
Avslutningsvis: Med anledning av förra numrets MotoCross inslag med läsarfrågor om min Cross- karriär som följd, vill jag härmed tillkännage att den hopplöst långsamma Bultacon för länge sedan är utbytt mot en Kawasaki 250cc som jag motionskör när andan faller på.
Tack och hej för denna gång, snart Midsommar!!

Hälsningar Mats Älfvåg