Webbkrönika – Familjekontraktet

Man kan tänka sig att det var ett jäkla liv hemma hos kompositören Johann Sebastian Bach. 

Ständigt full rulle och hög ljudnivå. Livfulla diskussioner kring frukostbordet, käbbel här och där, småbarn som inte satt stilla – inte en lugn stund. Kanske en hund eller två som såg till att peta i sig det som föll från matbordet – som i vilken större familj som helst.

Johann Sebastian (1685–1750) var gift två gånger och fick inte mindre än 20 barn i sina två äktenskap. Endast nio av barnen överlevde dock sin pappa. 

Jag föreställer mig att han slurkade i sig den sista slatten frukostkaffe, reste sig mitt i stöket, kysste sin fru hastigt, tog sin promenadkäpp och vandrade den korta sträckan från tjänstebostaden till den svala kyrkan där han hade sitt arbetsrum. Han stängde dörren nogsamt, hängde upp sin hatt på en krok, hällde upp ett glas vatten och satte sig vid sin cembalo och blickade ned på det halvtomma notpappret.

Kanske drog han en tacksamhetens suck för tystnaden när han fattade gåspennan, la pannan i djupa veck och försvann in i upplösningen av en sinnrik genomföring i en fuga. Där kunde han sitta och peta i absolut lugn och ro utan att bli det minsta störd fram tills det var dags att lägga pennan åt sidan och återinträda i faderskapet och det stojiga familjehemmet framåt sena kvällskvisten.

Ingen inkorg behövde vittjas. Ingen förskola ringde om att lille Johann Christoph Friedrich var mer än lovligt snorig och måste hämtas bums. Ingen vrålande kantgräsklippare på kyrkogården. Ingen underlevererande bredbandsleverantör. Bara lugn – och ro, de egna tankarna och ett ostört utlopp för kreativiteten. 

Allt annat skötte ju hans fru.

250 år senare; den gamla Saltsjöbanans vagnar var beklädda med träpanel. Det fanns såvitt jag minns rökkupé och det talas om att många av gubbarna i hatt, rock och portfölj hade sina fasta sittplatser. 

Bara gubbar. Bankmän, ingenjörer, kanske någon läkare som tog tåget in till Slussen för en stilla arbetsdag på kontoret. Efter arbetsdagen och på fritiden ägnade han sig nog helst åt kappsegling, eller styrelsearbete i något av de nystartade varven i Saltsjöbaden – annars mycket tid med vännerna på golfklubben. Trevligt att träffa barnen en kort stund på vardagskvällen. 

Allt annat skötte ju hans fru.

Nu då? Båda jobbar heltid. Arbetsdagen börjar aldrig – för den slutar aldrig. Båda byter blöjor. Båda vabbar. Alltid tillgängliga. Aldrig nej. Skjutsa, hämta, lämna. Lekdejt och elitsatsning. Kanske utbränd? 

Far är dock inte längre okänd och kan också få en helt spontan varm barnhand i sin – och mor är äntligen helt fri att göra sina egna val. 

Detta är det nya familjekontraktet som fram tills för bara någon generation sedan i realiteten inte fanns.

Theo Hammar