Webbkrönika – En rätt bra början på dagen

En stilla morgon när solen håller på att gå upp och trädens blad är fullt upptagna med att byta färg, går jag stigen från Erstaviksbadets parkering ner till Dammsjön. Under armen bär jag min SUP bräda och i handen bär jag en kolfiberpaddel. Genom lövverket ser jag näckrosorna och en storloms lite spöklika läte vittnar om att det är länge sen sommaren med fullt av badgäster runt stränderna.

Det finns inget riktigt bra ställe att lägga i brädan så jag går i vattnet mellan två gamla alar och känner hur fötterna sjunker ner i den sanka botten. Storlommen dyker ner under vattnet och kommer upp långt senare en bra bit bort. Vattnet ligger spegelblankt när jag kryssar genom näckrosbladen och paddlar i riktning mot Lundsjön. Det är nu känslan infinner sig. Det finns få saker som slår en riktigt tidig morgon ute på vattnet. Kroppen som muttrade i morse när klockan ringde och ögonen som först nu tar in den här magiska morgonen i full HD med surroundljud.

Jag passerar stenen som jag gick på grund på i våras, den som ligger i sundet mellan Dammsjön och Lundsjön och sick-sackar mellan näckrosorna ut i Lundsjön. Jag tar vänstervarvet och har bestämt att det här är en träningstur, inte plocka skräp, Oskar.

Bakom brädan ser jag att små vågor har brutit vattenspegeln och rullar in mot land.

Jag håller mitt löfte ända till andra änden av sjön, där Golfbanan och Jespers bänk tar vid. Där inne i vassen ligger det. En folierad plastförpackning Capri-Sun. Den ligger där och ropar lågmält till mig; ”Här är jag, kom och plocka upp mig” Jag kan inte motstå frestelsen utan styr min bräda rätt in i vassen och med hjälp av paddeln fiskar jag upp skräpet på brädan. Fri från konserveringsmedel står det på baksidan. Tyvärr kommer förpackningen att ligga kvar i Lundsjön i 100 år, trots att den inte innehåller konserveringsmedel. Och den försvinner inte utan bryts ner till mikroplaster. Vissa plaster tar flera hundra år att brytas ner.

Jag får snabbt syn på en ölburk som flyter uppochner i vattnet. Och en chipspåse. Och vad är det där på botten? Det ser ut som en plastpåse. Den är svart och det står ICA på den.

Snart är min bräda som vanligt full av skräp och jag brottas med att se till att allt stannar kvar på brädan. Lite längre bort ser jag en cykel på en meters djup. Jag kämpar i några minuter innan jag ger upp. Den sitter fast på botten. Jag spar den till ett senare tillfälle.

Min träningsrunda har bytts ut mot en skräprunda. Precis som alla mina träningsrundor gör. Fast jag vet hur jag fungerar, jag kan inte paddla förbi ett skräp i vassen. Jag har många gånger funderat över min drivkraft. Att se en glaciär smälta på Kilimanjaro, segla in i en plastö ute på havet eller att hitta en Red Bull-burk under en sten långt uppe i Sarek gör ibland att jag tappar tron på mänskligheten. Som jag ser det har vi två val. Antingen skiter vi i det eller så gör vi något åt det. Jag har bestämt mig för det senare.

När jag efter en dryg timma går tillbaka med brädan under armen och kolfiberpaddeln och två kassar med fulla med skräp i handen, tänker jag på historien om flickan som kastade sjöstjärnor tillbaka i havet. Nej, jag har inte räddat världen idag heller. Men Lundsjön har blivit av med två kassar skräp.

En rätt bra början på dagen. Både för mig och Lundsjön.

Oskar Kihlborg