Webbkrönika – Jag saknar Magdalena Ribbing

Annons

 

”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”, lyder ett afrikanskt ordspråk.

Jag kom att tänka på det när jag nyligen övningskörde med unge nummer två, något som kom att bli en intressant sociologisk studie.

Redan i höjd med Ringvägens station bildas köerna bakom oss, men barnet håller stoiskt fast vid den fastslagna hastighetsgränsen 40. Precis efter bommarna kan en jeep inte hålla sig längre, utan tutar och kör om precis vid övergångsstället. Har vi glömt att sätta på övningskörningsskylten? Snabb blick bakåt. Nej, den är kvar.
Vid Tippen är det dags för nästa moment: Stanna och starta vid rödljus. När vi svänger mot Älgö påminner jag om att inte byta körfält över den heldragna linjen. Då har redan två bilar bakom oss tryckt sig in över den och släpper sedan inte in oss.

Längre ner är det dags för Sveriges kanske knasigaste rondell. Jag förklarar hur den styrs av skyltarna för väjningsplikt och att barnet därför lugnt kan fortsätta i sitt körfält. I samma sekund kör en bil ut i full fart mitt framför nosen och vi hinner nätt och jämnt tvärnita.
Vi avslutar med fickparkering på Tippen. Jag upplyser utmattat om att den stora suv:en som står parkerad på tvären snett över två handikapprutor framför huvudingången inte står rätt.

Det kan tyckas töntigt att vara paragrafryttare. Vem bryr sig om trafikregler när vi alla inom en snar framtid ändå sitter i AI-bilar som kör sig själva? Något sexigare måste hon väl kunna skriva om?
Men utöver det mest uppenbara faktum: att trafikolyckor kan uppstå, så undrar jag – vad sänder vi för signaler till våra ungdomar om vi som redan har körkort kör olagligt?

Jag tänker på Magdalena Ribbings vett och etikett-regler, med andemeningen hur vi måste visa respekt för varandra om vi ska kunna leva i samexistens här på jorden. För vad händer med ett samhälle där man tycker sig ha fler rättigheter än skyldigheter? Trafikbeteende blir ett slags ministudie i det. Jag tror personligen att det är därför de just upprör så. För jag verkar inte vara ensam om att bli perplex över hur några här ute beter sig som crazy cowboys på våra gemensamma vägar, något som i min barndom på landet istället var givet raggarna i jeansväst. I varje fall trendar ämnet ständigt på vår digitala anslagstavla.

Nu ska man självklart inte hänga ut någon, lägga ut registreringsnummer och dylikt. Då hamnar vi i en annan typ av rättslöst samhälle, styrt av ett självutnämnt medborgargarde. Inte bra i en demokrati. Ponera exempelvis att den som just axade upp i 110 framför dig inte är bilens ägare, utan att den är stulen. Men med ytterligare ett citat vädjar jag till er som fortsatt vill hävda er mänskliga rättighet att sätta plattan i mattan: När ni ser en ungdom som övningskör: preja inte föraren. Barn gör som bekant inte som du säger – utan som du gör.

(Nästa gång ska jag skriva en fin krönika, om hur osannolikt vacker vår lilla värld i utkanten av huvudstaden också är, men ryter man ibland inte till om det som också skaver kan små sår lätt bli infekterade).

Ylva Lagercrantz Spindler
Foto: Staffan Löwstedt / SvD

Annons