Välkommen till nya Skyltsjöbaden!

Ena dagen var de där, nästa borta.

Ett konstprojekt? Nej, jag talar om de nya parkeringsreglerna som likt en löpeld sprider sig på bygden.

För en tid sedan läste jag hur glatt ovetande personal på Saltsjöbadens samskola parkerade på vad de alltid hade trott var en fri infartsparkering, mitt emot Tattby station. När de kom tillbaka efter jobbet hade de fått p-böter.

Lika snabbt som de nya parkeringsreglerna dök upp, lika snabbt försvann de.

Exakt samma sak hände nyligen nära oss. Plötsligt en morgon satt det nya skyltar vid de kommunala parkeringsfickor som 2002 byggdes för att vintertid avlasta en närliggande sportanläggning. Nu var det bara tillåtet att stå på vissa fickor i tidsintervaller om högst 30 minuter. Ett par dagar senare var de puts väck. Har vi att göra med ett slags kommunal ”gaslighting”, dvs manipulation där falsk information presenteras med avsikten att få offer att tvivla på sina egna minnen, uppfattning och sinneshälsa?

Syftet just här var visserligen gott: att tillgängliggöra platser för en skola, som efter att ha infört ett internt förbud för bilister att lämna barnen på skolans egna av- och pålämningsfickor numera istället hänvisas till – ingenting. Ett ingenting som i detta fall är en kurva med skymd sikt på huvudled. Givetvis är detta ett urdåligt ställe att släppa av små barn på.

Men ekvationen slutar inte där. Sedan två år används dessa platser också av en närliggande verksamhet som har infört betalautomater på sin privata parkering. Vips står deras parkering halvtom. Istället åker personal (och hyresgäster av lokalerna) givetvis bort till de kommunala gratisplatserna. Dessa är numera överfulla, något som har lett till flitiga besök av lapplisor längs gatan, men också scener som att lilla mamma, 78, på besök i sin tur får åka bort och ställa sig på betalplatser – för att sedan gå flera hundra meter med bagage och vovve bort till oss.

Och så är 15-spelet med platser igång. Vinnarna? Parkeringsbolagen som äger automaterna och därmed kammar hem vinsten. Förlorarna? Alla som inte längre kan parkera enligt närhetsprincipen.

Nej, skyltsamhällen är trist. Ett undantag är ”Badning förbjuden” som går att finna på vackra Friluftsbadet. En annan rolig lär ha suttit på grinden till revykungen Karl Gerhards Villa ”Kråkslottet”, där det ska ha stått något i stil med ”Välkomna! Här bor en snäll hund” (tyvärr kommer jag inte ihåg den exakta ordalydelsen).

Kära läsare, detta blir min sista krönika i Saltsjöbladet. Jag tycker helt enkelt för mycket, vilket knappast är bra för grannsämjan. Så mycket enklare det hade varit om jag bara skrev om allt fantastiskt härute. Det gör jag istället numera via bild, på instagramkontot ”365dagar_saltisnatur”, ett konstprojekt under ett år som också kan fungera som tips för på nya smultronställen i form av natur härute.

Vad det ska stå på min gravsten, denna ett slags evighetens skylt? Väljer här att citera en arg insändare i senaste numret av NVP:

”Män, sluta stöna på tennisbanan!”.

Ylva Lagercrantz Spindler