Många har känt igen sig på bilden

För Caspar ”Batte” von Schoenberg som är med på bilden från 1954 på Saltsjöbadens Folkskolas blåsorkester (där han tittar fram längst bak till höger) kom musiken att betyda mycket.

Det har den gjort för flera av de unga orkestermedlemmar som under ledning av musikläraren Sven Dohlin spelade olika blåsinstrument i orkestern under skoltiden.
– Utan tvekan har musiken betytt jättemycket för mig. Min äldre bror Hans spelade piano och själv spelade jag trummor i bandet ”Hot potatoes” under de tidiga tonåren, berättar Caspar.
Han minns också hur hans mor tog med honom till stan för gitarrlektioner.
Gitarren blev hans instrument och även om han inte blev musiker hade han stor glädje och nytta av den i jobbet som researrangör.
– Det var en tillgång att kunna ta fram gitarren och spela för skidresenärerna på kvällarna, säger han.

I slutet av 80-talet, bildades orkestern Skärgårdspojkarna där han spelade tillsammans med Hans von Schoenberg, Anders Gravestam och Tommy Jakobsson. En orkester med många engagemang, både i offentliga sammanhang och på privata tillställningar. Ett av de framträdanden han kommer ihåg lite extra är när gruppen spelade tillsammans med Lill Lindfors i Allsång på Skansen.
Han minns även Sven Dohlin, till vänster på bilden, som ledde skolans blåsorkester.
– Alla gillade honom, och som han kämpade och slet med oss, det var väl inte alltid så lätt, säger Caspar von Schoenberg som bor i Saltsjöbaden och lånade ut bilden till Saltsjöbladet för att få hjälp med vilka andra som syns där.

Från Viken i Skåne kom ett mejl från Anders Bergmark som fick en kopia av tidningssidan skickad till sig. Han växte upp på Solsidan och berättar att han är trumpetaren i främsta ledet, att han är 11 år på bilden och att det är hans bror Gustaf Bergmark, 13 år som spelar tenorbasun. En tredje bror, Pontus Bergmark, 9 år, spelar esskornett men står skymd bakom storebrors tenorbasun på bilden.

Alla bröderna Bergmark kommer ihåg orkesterledaren Sven Dohlin med värme.
”Tack Sven för ditt engagemang”, skriver Pontus Bergmark i ett mejl till Saltsjöbladet där han berättar hur han tjatade på föräldrarna att köpa en altsax efter att ha fått in Charlie Parker på kristallmottagaren och bildade en jazzgrupp ”på vinden till Staffan Werners föräldravilla” med bland andra Göran Malmqvist och Classe Tham och att musiken följt honom genom livet. Numera är han sångare och trumpetare i en kvartett, Quartet High Five, i Göteborg där han bor ”och vi spelar fortfarande av hjärtans lust.
Gustaf Bergmark bor i Nyköping och har precis som sina bröder haft musiken som en följeslagare hela livet. Han spelar trombon i ett storband i Trosa och i Sörmlands musikkår.

Anders och Gustaf Bergmark kommer särskilt i håg när orkestern spelade i aulan i Samskolan och Alice Babs satt i publiken.
– En gång spelade jag och Gustaf ”En gång jag seglar i hamn”, en av hennes största hits, och efteråt gav hon oss beröm, minns Anders Bergmark.
Gustaf kommer ihåg hur han spelade solo i ”Seven Lonley Days”, som Alice Babs hade spelat in.
– När mamma fick skjuts hem med Alice Babs som bodde nära oss, hade hon berömt mitt spel.

Andra som vi har fått identifierade på orkesterbilden är Åke Gravestam i mitten längst fram, Per Argén bakom honom och bakom Per står Mats Lindberg, som känt igen sig på bilden. Håkan Andersson som spelade bastuba vet att han är med på bilden men osäker på var han står, förmodligen skymd bakom Mats Lindbergs tuba.

Alla vi talat med minns också särskilt spelningarna vid valborgsbrasan vid kommunalhuset på ängen mittemot på Byvägen. ”Det var något visst och lite högtidligt att stå där på våren och spela vid elden”.

Är det någon mer som känner igen sig själv eller någon annan på bilden så hör gärna av er till Satsjöbladet. Det kanske finns mer att berätta. Eller skicka in en bild från något annat decennium eller sammanhang.
Marie-Louise Gravestam