Krönika – ”vår lilla smutsflaga”

”- Hur är det MÖJLIGT att de säljer semlor i JANUAAARI…?”

”- VARFÖR är parkeringsrutorna så SMÅÅÅ på Tippen…?”

Det är mänskligt att förfasa sig över de små tingens förfärlighet. Kanske är det hjärnans sätt att hantera det faktum att den inte har full kontroll över alla detaljer i vår alltmer komplicerade tillvaro. Kanske har det blivit vanligare att gnälla över smått i vår tid så att det till och med har givit upphov till nya ord som ”lättkränkt”? Sociala medier kan vara lättkränkthetens perfekta partner in crime. Det är den förorättades paradis när det kommer till att utgjuta sig över livets många upplevda oförrätter. Den lättkränkte rättshaveristens Nirvana.

Kanske är lättkränktheten egentligen en utsträckt hand till en medmänniska med förhoppningen att vi tillsammans ska enas om något som vi troligtvis enkelt kan enas om, och på så vis får vi båda bekräftelse. Tillfredsställa behovet av att bli sedd. Jag är någon. Likes. Dopamin. Najs.

Såsom relativt välgödda (och snudd på bortskämda) medborgare i ett av världens rikaste länder finns det trots allt större frågor att reflektera över när man orkar tänka efter. För andra året i rad grasserar den globala pandemin som en följd av väntade mutationer, nära och kära drabbas och sjukvården är tänjd till bristningsgränsen.

Den västerländska säkerhetsordningen utmanas när detta skrivs – det kalla krigets retorik och rustningshets präglar såväl nyhetsflöde som internationella politiska utspel.
Antalet auktoritära styren ökar i världen och andelen demokratier backar för femtonde året i rad enligt demokratimätningar. Ofattbara 82,4 miljoner människor är på flykt vilket är den högsta siffran sedan andra världskriget.
Den globala klimatkrisen visar sig allt tydligare i form av nya förödande väderfenomen. Den politiska viljan och förmågan att hantera problemen är trögrörlig när kortsiktigt impopulära beslut och populistiska alternativ ställs emot ekosystemens överlevnad.
Inte särskilt muntert.

När tankarna susar nedåt i spiraler brukar jag försöka lyfta blicken. Inte sällan hänger månen där på himlen – stor och rund som en gammal god vän som man tar alldeles för given – men också som en möjlig påminnelse. Jag fokuserar på den och häpnar varje gång över att där faktiskt svävar en 4,5 miljarder år gammal boll med en omkrets på över 1000 mil – i tyngdlöshet! Tanken slår mig att det finns något annat där ute än det som händer här nere på vår lilla boll.

Tankarna brukar leda vidare till den legendariska bild som togs 1990 när NASA lät rymdsonden Voyager 1 under dess utträde ur solsystemet för första gången vända kameran hemåt för att ta ett “självporträtt” av jorden. Avståndet hit var då 6 miljarder kilometer.

Bilden är skakande.
Jorden – bollen som rymt och rymmer precis allt och alla inom hela vår civilisations samlade existens – skymtar som en aldrig så liten, knappt skönjbar blå prick mot en bakgrund av universums storslagna oändlighet.
Tanken på vår absoluta litenhet nollställer allt. Allt det vi har gjort och det vi gör på jorden, allt det vi uppfattar som enorma, kanske oöverstigliga problem, har ingen avgörande påverkan i det större och längre perspektivet. Galaxer kommer fortsätta att sakta rotera i många miljarder år framöver tills den sista fotonen slutligen slocknar i universum och allt blir helt mörkt.

Då känns även de största och mest oöverstigliga problemen vi har här som små och futtiga. Rentav överkomliga. De spelar liksom ändå inte så stor roll. Tanken är befriande.

På så vis återfår jag hoppet om en framtid här på vår lilla smutsflaga och jag kan lugnt återgå till att gnälla över att posten numera bara kommer varannan dag.

Theo Hammar

Theo Hammar Född och uppvuxen i Saltsjöbaden och som så många andra en hemkär återvändare.
Familjekär fyrabarnsfar med förkärlek för segling, musik och kommunikation.