Krönika – Det stora livet, och det lilla

Augustieftermiddag. Värmen har kommit tillbaka. Kan bero på att skolorna börjat i dagarna. Då brukar det hetta till. I bästa fall i hjärnan åtminstone. Något lojt ligger över det fuktiga vädret. Trädkronornas toppar vajar lite slött, solljuset är inte riktigt lika vasst som mitt i sommaren – mer åt det guldgula hållet.

Sommarpratarna har redogjort för sina liv. En del oro över dagsläget har dryftats; ekonomi, krig, hållbarhet med jordens resurser och våldskapitalet inom vissa ungdomsgrupper. Några har pratat om hur de, efter en del sökande och misslyckanden, slutligen hittat det sätt de vill leva på. Den stora världen och den lilla, det stora livet och det lilla. Vilket är viktigast? Ja, det ena är beroende av det andra, så gränsdragningar fyller kanske inte så stor funktion.

Alla människor lever det lilla livet, i olika mån beroende på var i livet man befinner sig. Mat måste lagas, barn och husdjur måste tas om hand, äldre behöver hjälp, arbete måste utföras, ekonomin måste skötas, kärleken, ensamheten… Grunden i det dagliga är någorlunda lika för oss – jorden över faktiskt. Förutsättningarna är dock väldigt olika, förstås.

Var går min gräns mot det stora livet? Som ung arbetade jag politiskt, både partipolitiskt och som aktiv feminist. Det är det som berör samhället. Jag tror det är bra om många människor, gärna de flesta, någon gång gör sin politiska ”militärtjänst”. Det ger förståelse för svårigheterna att arbeta för och ta beslut som angår andra. Man kan också göra annat för samhället än arbeta politiskt – som hjälparbetare eller nämndeman till exempel.

Hur lever jag det lilla livet? Hur påverkas det stora livet? När jag lämnar samlade onödigheter till kretsloppscentralen i Östervik är jag verkligen inte ensam! Vissa helgdagar är det kö till att tömma bagageluckor och släpvagnar. Vanliga helger lämnas plast, kartong, batterier och småskräp i mängder. Det gör mig glad att se att så många människor anstränger sig för – så vitt vi vet – det gemensamma bästa. Hur reser jag? Konsumerar jag det jag behöver, eller det jag kan? Frågorna är många, svaren varierar verkligen! Och på många punkter är de samlade forskningsresultaten inte heller överens, för att inte tala om hur våra egna åsikter i dessa frågor varierar – både som grupper och individer. Överens blir vi aldrig, men ansvar har vi likväl.

Jo, det blir allvarligt när man tagit del av nyheterna om tillståndet i världen. Då behöver man ibland hitta något som för en tillbaka till rent och skärt liv och livsglädje. Jag gör som jag brukar, vänder mig till de korta stunderna som glimtar till i vardagen. På morgonpromenaderna med min, minst sagt livliga, dvärgschnauzer blir det många tillfällen till enkla glädjeämnen i stunden. Nästan varje morgon när hon står vid dörren och väntar på mig glädjestudsar hon förväntansfullt. Ekorren hon såg för första gången i sitt liv, vart tog den vägen? Hennes förvåning när den bara gick upp i rök, ja, klättrade blixtsnabbt upp i trädet för oss andra; den lilla grodan som verkade jättefarlig – för en hund som inte är rädd för något. Hunden studsade baklänges vid varje skutt som grodan tog. Soluppgångens motljus i det fuktiga gräset, backnejlikans intensiva färg under tallen. Tonåringarna som kör mopedrace framåt natten, rusiga av livet självt. Eller kaffet som är precis lagom varmt en vanlig vardagsmorgon…

” Att försöka ingjuta hopp i människor är en motståndshandling”, anser dokumentärfilmaren Fredrik Gertten. Det får duga som avslut på denna krönika!

Ansa Messner