Älfvåg – Bekännelsen: ”Jag är Saltis – Frälst”

Månadens rubrik är det säkert många som vill ansluta sig till.

Inför detta nummer av ”Bladet” hade jag strax innan presstopp som vanligt ingen idé eller aning om vad det skulle handla om. Jag brukar utmana ödet och invänta det där samtalet från redaktör Eriksson, där han alltid lätt ”irriterad” och stressad framför att det är hög tid att inkomma med manus. Så när samtalet (SMS) i vanlig ordning kom blev mitt svar lätt lögnaktigt; Okay bäste redaktör det är på gång- nästan klart – kommer i morgon. Jag skred till verket och började rota i mitt lilla saltisarkiv för att hitta inspiration till några rader.

Plötsligt höll jag i idrottsföreningens jubileumsskrift från 1956, det var då man firade femtio år. Förutom alla rapporter och historiska referat om idrottshändelser och framstående personer i föreningens femtioåriga historia var det speciellt en artikel som fängslade mig. Och det är den jag vill citera några rader ifrån denna gång. Det var den kände tidningsmannen Allan Beer(1918-80) som då var sportchef på Aftonbladet som lade ut texten om sina upplevelser och kärlek till Saltsjöbaden. Så denna gång blir det några rader citerat ur Allan Beers artikel om Saltis från -56.
Beer börjar sin artikel med följande inledning; Saltsjöbaden, vilken klang över det namnet. En enda fanfar till svensk natur när den är som vackrast, till ett svenskt samhälle när det är som bäst -till svenskar, när de är som charmigast. Ett förtrollande samhälle där det vilar stämning och kultur. I slutet av sin artikel påstår han till och med att det är ett nöje att åka fast för polisen ute i Saltsjöbaden. Här åsyftar Beer till den legendariske idrottsledaren och polismannen Holger Skoog. Artikeln avslutas med orden; Jag vill till sist bara säga, ni är lyckligt lottade som bor härute.
Med dessa rader från den då välkända sportjournalisten om det lilla samhället 18 kilometer från Stureplan avslutar jag här och nu månadens nostalgikrönika.

Känner ni att det är vår i luften? Jag gör det!

Hälsningar
Mats Älfvåg