Krönika – Glädje i de märkligaste sammanhang
Morgon. Halvmörkt. Hela natten har det blåst kraftigt, det viner fortfarande i byggnadsställningarna utanför sovrumsfönstret. Så lät det när jag gick till sängs också, men jag har sovit och hunden har vant sig vid ljuden. Men är det 6-7 minusgrader, snöyra och blåser 14 m/s i byarna vill man inte gärna traska ut tidigt på morgonen. Helst en kopp kaffe och morgontidningen – fast hunden kan inte vänta.
Alltså hundfrukost och så ut! Lager på lager av kläder. Friskt och alldeles vitt! Schnauzern hoppar yr av lycka djupt i snön i lillskogen vid Saltsjöbanan! Jag blir, som vanligt, tacksam över att det går att känna glädje i de märkligaste sammanhang.
När vi kommer hem ser jag att ingen ännu har skottat eller plogat, ungefär som det brukar vara. In med hunden och sedan ut och skotta. Jag är född i Norrbotten och där skottar man för att man måste! Ofta och mycket! Så långt norrut är snömängden emellanåt obegriplig och obönhörlig.
Plogbilarna arbetar för fullt nätterna igenom, men gårdarna får man skotta själv liksom grindöppningarna, som i övriga Sverige. Jag älskar att skotta! Kroppen rör på sig på ett skönt sätt samtidigt som man gör nytta. Visst, just jag behöver ju inte göra det, men det väcker glädje att både röra sig och göra nytta. Ger vi månntro våra barn och unga möjlighet till den kunskapen och glädjen?
En sen eftermiddag kör jag på Stockholmsvägen över Neglingebron i lugnt, men tätt snöfall. Kompakt molntäcke förstås! Eller… Nej, solnedgången lyser svagt igenom både molnen och snöflingegardinen. Hela luftrummet ovanför Neglingeviken är milt rosa, himlen, snön, ja, hela världen – åt det hållet. En sån syn kan man bära med sig i timmar; en stark förundran inför en överraskande upplevelse.
Vädret är på sätt och vis fostrande ibland. Vid extremt väder kan man inte göra allt som vanligt. Det kan vara svårt att inse när mycket ligger ett klick bort och ”någon annan” sköter mycket i ens närhet. Om inte annat visar biltrafiken i stockholmsområdet ibland att insikten inte helt landat i befolkningen, trots varningar från meteorologin.
Lyckoprofessorn Micael Dahlen skriver i SvD om vinterns kopplingar till lycka. Det finns undersökningar i USA, som pekar på att kriminaliteten går ner i samband med kylan. Professorn kom också fram till att snö gör folk lite mer hjälpsamma och välvilligt inställda.
Och visst är det väl så att en kort kommentar om vädret och en litet leende, eller en högljudd suck, ibland utbyts med snön yrande runt mössan, på väg in i affären för att handla mat. Eller en uppmuntrande, kanske igenkännande kommentar till någon som förtvivlat försöker borsta av sin bil på morgonen, eller halkar iväg springande lite sen till bussen.
En morgon utan vind, tystnad, tjockt med snö, hunden nosar, jag står stilla. Ser något röra sig i luften. Ett lindfrö snurrar med sina vingar ned genom den kalla luften och lägger sig framför mina fötter. Ett kort och oväntat ögonblick i det lilla vinterlivet.
Något annorlunda gör faktiskt snön och kylan med oss!
Ansa Messner