Krönika – Låt oss investera tid i gemenskap
Det är så mysigt att jag går av! Så känner jag när vi fixar mysigt hemma, det tänds ljus det tas in ved till öppna spisen. Jag går in i något slags milt Ernst mode (Ernst Kirchsteiger). De tänder trädet vid IP och det börjar hängas upp utebelysning och i morse det lilla vita på marken, gör allt lite fräschare det är en fantastisk uppladdning i mys.
Det vi gör som samhälle när vi investerar i mys eller rituell gemenskap brukar man kalla, eller mäta, i något som kallas Socialt kapital. Socialt kapital i ett samhälle är summan av antalet kontakter som skapats och graden av tillit i relationerna. Här är alla gemenskaper i samhället som föreningen, träningen, lokalsamhället jätteviktiga för att bygga ett socialt starkt samhälle. Kommande julgemenskap och tid i våra gemenskaper är ett sätt att investera i socialt kapital, gör vi inte det kan vi hamna i social skuld och ett svagare samhälle. Man kan se gemenskap som ett bankkonto – stoppar vi in kan vi ta ut i form av ränta.
Jultraditioner, jag och min fru närmar oss snart 50 och barnen börjar bli stora osv, då måste det väl ändå vara vi som bestämmer i jul? Som liten var det mamma och pappa sedan när barnbarn kom är det allt mer vi som blir mamma och pappa och morföräldrar får bli gäster. Har försökt ändra och justera julfirandet så det ska bli vårt. Minns när jag ville föra in lite lekar, eller ändra på mängden klappar oj vilket motstånd jag mötte. Som sliten småbarnsförälder så gav jag upp och gjorde som vi alltid gjort. Det börjar vid Kalle och mängder av mat. Sen kommer Janssons, eller Karlssons som den lite crazy hette hos oss, som alltid kommer som en överraskning efter all mat. För att sen sluta med att jag ligger och flämtar efter andan på golvet proppad med sötsaker och paketpapper överallt. När syrran kommer in med fika och mandelgrottorna med lingongrädde.
Nu kände jag lite ny energi såhär i upptrappningen och tänkte att nu gör jag ett nytt försök. Men icke – nu är barnen redan inkörda… Ska vi inte fira på torpet? Vad säger ni om att gå ut och käka julbord någonstans? Neej vi ska vara hos farmor och farfar sedan mormor och morfar eller tvärtom som vi brukar. Absolut inget fel på vårt firande men går det inte att utveckla/ äventyra ens på detaljnivå? Kommer det bli lika när mina barn får huvudansvaret och jag blir gäst som morfar/farfar? Eller är det då jag ska lägga in stöten och bli galna morfar som bryter alla traditioner eller sitter ensam på torpet?
Vi behöver ju inte titta ut långt i världen för att förstå hur viktigt det är att vi investerar tid i gemenskap i vårt samhälle och i våra nära. Psykologiforskaren Dacher Keltner hade en intressant serie i DN häromveckan där han listade 7 saker som ger upphov till mänsklig förundran. En var kollektiv glädje där han tar exemplet att heja på samma lag på en match, gå på en konsert eller ha picknick ihop med vänner. Precis det kände och upplevde vi föräldrar som fick vara med om den avgörande matchen på ett snålkallt Fiskis IP där P-08 vann avgörande matchen mot Sickla och därmed serien. Vi kände glädje och gemenskap och det vi såg i grabbarnas segeryttring väckte klart förundran. Det fylldes på med socialt kapital som bara den. En annan källa till förundran för oss människor, enligt Keltner, är föga förvånande naturen. Nu kan det ju såhär års räcka med att få se solen för att känna förundran och jag känner lite så varje dag jag går av bussen och får se IP trädet.
Så låt oss bygga socialt kapital nu under slutet av -23, tillsammans stärker vi Saltisandan, hälsar på varandra, skapar nya bekantskaper och myser av bara den. Titta inte ut i världen titta in i ljuset eller brasan och mys som tusan. Jag ska kolla med syrran så hon inte glömmer att göra mandelgrottor i år…
Robert Dybeck