Webbkrönika – Vi ska vara vänliga mot varandra

Vintern gör ett första försök att rasa ut, även om vi har rätt ont om fjällar här i Saltis. Jag har uppskattat att vi fick en vinter i år. Det blev ljusare när det som mest behövdes. Men Facebook påminner mig om att det är så här mot slutet av februari som det kan komma snödroppar mot husväggarna i söderläge. Naturen vaknar, om än försiktigt och med beredskap för bakslag.

Samma sak med coronaeländet. Vi tycks ha blivit mer beredda på bakslag, att det kan bli sämre innan vaccinet gör att det blir bättre. Jag tog ett coronatest i förra veckan, inför en dagoperation. Det är lite otrevligt att få den där topsen i näsan, men inget man inte står ut med. Och jag är otroligt tacksam över att sjukvården lyckas göra fler saker än att ”bara” rädda coronapatienter. Deras jobb är otroligt, men på grund av coronan är den så kallade vårdskulden lång, Den där alla finns som behöver vård för sin livskvalitet, men som fått vänta för att deras åkomma inte är dödlig. Personligen kallar jag det för livskvalitetsavgörande insatser. Som att få en höftoperation och kunna gå igen, få operera gråstarr och se igen, att bort ett födelsemärke som inte är farligt men kanske fult eller liknande saker som många nog väntar på.

Sedan jag sist skrev min krönika har jag förlorat en av mina äldsta vänner. Dock inte till coronan, utan på grund av en kronisk sjukdom som till sist blev övermäktig. Hans frånfälle kändes ordentligt i kompishjärtat, vi hade varit vänner i drygt fyrtio år. Saltis har förlorat ett känt namn, eftersom min vän var en skicklig översättare av skönlitteratur, men även har översatt sånt som skyltar kring museet Hamn. Många kände honom också från rollspel och lajv. En del här ute kan ha haft honom som lärarvikarie. Han var en duktig frilansfotograf som alltid fångade det ljusa hos någon i sina porträtt och bilder. Han hade också en fotoutställning just om lajv på biblioteket i Fisksätra. Allt är inte coronans fel, men världen blir lite gråare när en vänlig själ har lämnat den.

Därför tänker jag att vi behöver orka vara som min vän, vänliga mot varandra även när det är kärvt. Vi behöver vara som vården och ta hand om sånt som inte är livsavgörande men kan vara livskvalitetsavgörande. Och vi måste vara som våren, orka upp ur drivan om och om igen, sträcka oss efter solen och blomma på nytt. Även när livet, coronan eller vintern ger bakslag.

Till minne av min vän, Olle Sahlin, som levde mer än halva sitt liv i Saltis, till alla som kämpar mot corona eller väntar på hjälp inom ”vårdskulden” och till alla som rätt och slätt längtar efter våren.

Anna Gable