Krönika – Tomten bor i Tattby naturreservat
Amelie Ehrensvärd Cardell är journalist och författare och skriver om allt från ekonomi till spöken. För närvarande handlar projekten mest om skogen. Hon har en färsk miljöutbildning från Stockholms universitet och är också certifierad skogsbadsguide.
Se Amelies Moss-splash på vår Instagram, underbar!
Dripp dropp, dripp dropp, drippe drippe dripp dropp, dripp dripp dropp. Snöblandat regn träffar mitt genomskinliga paraply. Tyst det är i skogen. Tyst på skogens vis. Tomtar sova. Väckas bör de snarast. Jag ligger som i en adventsljusstake omgiven av fönsterlav, mossa och lingonris. Yogamattan under mig är färgad av blåbär och smyckad med barr. På sina ställen vackert perforerad av kvistar. Högt upp i skyn vinkar tallens grenar.
Om jag blundar och öppnar öronen på vid gavel hör jag suset. Högre och högre ju mer jag fokuserar. Hackspettens pickande blir också tydligt, liksom det knirkande lätet från två stammar som står och skaver mot varandra. Jag fäller ihop paraplyet och låter de eftersläntrande dropparna landa där de vill, i pannan och på kinderna. Fångar en i munnen och smakar medan vinden penslar fukt över hela ansiktet. Handflatorna får känna på det mjuka, stickiga och blöta utanför mattans kant och innan jag vet ordet av håller jag en näve renlav under näsan. Den trygga doften av jord och svamp får mig att glömma tid och rum. Det är naturvaro när den är som bäst. Fast nu hade jag ju lovat att skriva en julig krönika.
Kanske går julstämningen att hitta om jag använder luppen? Jag får en omedelbar lust att krypa in i djupet som uppenbarar sig. Kroka ben med den lilla spindeln som säkert vet var skogstomtarna gömmer sig. Sagt och gjort, jag byter perspektiv och låtsas att jag är en liten pyssling. Det fina är att jag då får se allting med nya ögon. Vi springer upp och ner för kottens fjäll tills jag plötsligt fastnar med ena foten i en glipa och tappar taget om min guide. Jag hoppas förgäves att en vältränad myra ska komma krypande. Tänk ändå om man kunde trolla med knäskålarna, hör jag mig själv muttra. Precis som jag är på väg att ge upp erinrar jag mig att man kan fråga den stadiga skogen om råd. Jag brukar göra det ibland när jag känner att allt runtomkring håller på att välta.
“Ta det bara lugnt och var i det som är”, säger den viskande rösten. Någon som är så gammal och erfaren borde ju veta bäst, tänker jag. Ett mosigt enbär finns inom räckhåll och fördelen med att vara så här liten är att det kommer att räcka länge. Uppmuntrad av det syrligt söta ägnar jag mig åt att leta efter naturens mellanrum och förlorar mig i sinnrika mönster. Det långsamma tempot härnere bland kryptogamerna är ganska vilsamt, måste jag medge. Några djupa andetag senare går foten att lirka loss. Som vanligt hade skogen rätt …
Jag kravlar upp till ytan och får genast syn på festen som pågår på den fallna björken. Gulklädda svampar sitter till bords i långa rader, vissa i knäet på varandra. Plymer av ormbunkar i brons vajar bredvid. Vem har sagt att november är grått?! Sista helgen i månaden dessutom. Nävern är pepprad med hål och jag aktar mig noga från att ramla i. Därunder far en massa vedätande insekter omkring, men ingen tomte där heller. “Snälla skogen, hjälp mig!” ber jag högt och vänder blicken mot himlen. Simsalabim, där uppe i grenen på en riktigt gammal tall, en tall som svindlande nog måste ha varit med på min mormor farfars mormors farmors tid, där uppe tror jag mig få syn på något som skulle kunna vara tomtens ansiktsbehåring.
För att det ska gå lite fortare att undersöka kommer jag tillbaka i mina egna skor igen. Nu når jag att nudda den dinglande tofsen med handen. En rejäl skägglav, ska det visa sig. Fyndet indikerar frisk luft i vår hemmaskog. Något som väl även tomtar borde gilla. Jag provar att gå lite vilse för då kan ju vad som helst hända och världen blir med ens lite större och lite mindre förutsägbar.
I ett infall att friska upp mina sinnen får jag för mig att doppa hela ansiktet i en kulle med plaskblöt vitmossa. Jag vet på förhand att den har antiseptiska egenskaper och märker ganska snart att det går bra att andas därinne. Snudd på alla argument talar för att jag inte ska resa mig upp. Till slut gör jag det ändå och upptäcker att jag känner mig minst tio år yngre och baske mig så har nog även synen förbättrats. En bit upp i backen ser jag nämligen ett helt gäng tomtar i röda luvor och gröna kavajer. De kan inte vara mer än en tumme höga och påminner ganska mycket om lingon.
Amelie Ehrensvärd Cardell