Webbkrönika – Vad gör vi under tiden?
Sonetten nedan skrev jag en av de sista dagarna i mars, våren var på väg och jag – precis som alla andra – var omedveten om vad som komma skulle. Läs gärna högt så rim och rytm framträder.
just nu vi tvår och tvättar våra händer
ibland det känns som vore det befängt
när stora delar av vår värld har stängt
som byar, städer, operor och länder
nu bör man inte trängas i små gränder
där allsköns krimskrams uti fönstren hängt
och pubbesök har varit oinskränkt
vi önskar så att detta snarast vänder
klar vårsol lyser trots coronatider
man vet att vi befinner oss i kris
vi hjälper till när vänner fått COVID:er
det känns som mer av storm än vårlig bris
och alla har vi någonting att sörja
när livet efter pandemin ska börja
Vi har fått lära om, lära nytt och framför allt hitta på något att göra i spåren av pandemin. För många består livet av eoner av tid som ska användas, inte förslösas, eller som man bara ska trassla sig igenom, på ett för kropp och själ hyggligt vis. Hurtiga råd är inte alltid till hjälp. Och ändå tänker jag komma med några få hurtiga råd.
Häromdagen blev jag alldeles för trött och arg på allt! Rosenrasande utled! Hittade Icona Pops I love it https://www.youtube.com/watch?v=2-hkpLXwHUQ och spelade den sju gånger på hög volym! De tre sista fuldansade jag till. Befriande! Sms:ade min unga granne och bad om ursäkt för att jag stört, men hen tittade på The Crown och hade inte märkt något. Dra dock inte för feggardinerna om du provar detta!
Alldeles motsatt fungerar jag på morgnarna, tyst, långsamt och lugnt ska det vara. Erik Blombergs dikt Natt över jorden har blivit tonsatt av den mångsidiga Karin Rehnkvist. Om du lyssnar, blunda gärna. Det går långsamt. https://www.youtube.com/watch?v=kSQun5xtaT4
Den vackra texten kommer här:
Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.
Marken, mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
Ja, sedan kan man roa sig med att flippa banan som Lasse Åberg och Klasse Möllberg, alltså Trazan och Banarne. Håll bananen i skaftet, stående i en båge mot dig. Håll i stadigt och liksom slå ner bananen framför dig. Har du en lagom mogen banan börjar den släppa så fint i skalet. I filmen Lasse Åberg – En ängslig gosses memoarer, som gjordes runt hans 80-årsdag, fnissar han så härligt när han flippar sin banan. Jag gör så, varje morgon när jag tar min frukostbanan. Ibland är den väldigt omogen och då fuskar jag och skär ett litet snitt på rätt ställe, så skalet släpper ändå. Löjligt? Jajamen! Men jag blir lite glad…
En ung vän till mig sa, apropå bilden av en korp, som bär en lysande glödlampa i en sladd: Mörkret kan också ta med sig något ljust, även om det kanske bara är en lös glödlampa och inte det ljus man kanske tänkt sig. Det kan man fundera över, nu när inte så mycket är som man tänkt sig.
Ansa Messner