Webbkrönika – Här är här där man är nu

När barnen var yngre brukade vi gå på Gröna Lund när det regnade. Det var ju så mycket färre besökare då.

På samma sätt brukade vi skoja om att loven var bäst hemma i Saltsjöbaden, eftersom de flesta här ute reser bort under somrarna och julloven. De nästan öde stränderna och de tomma butikerna öppnade upp för oanade möjligheter till rena vilda västern-livet i de öde villakvarteren.

Så är det inte under corona. Plötsligt lyser det i alla fönster, på hundpromenader får man nästan bära badring runt midjan för att hålla social distans – och på Tippen är det numera fullt till sista parkeringsplats, liksom utanför oss där det förut stod en eller två bilar om dagen (numera får vi som bor på gatan inte längre själva plats, utan får parkera i dikesrenen).

Inte ens i skogen är man helt ensam och för första gången på de nästan tjugo år som vi nu har bott här ser jag nästan dagligen folk som befinner sig i sina trädgårdar – och då talar jag inte om inhyrd arbetskraft.

Det ger en känsla av ett Sverige förr. Som det var innan charterns, weekendresornas och långtidsvistelserna i Thailands tid. Innan det i princip gick att köpa klippkort till lågprisflyg. Nu är vi alla här. ”Här är här där man är //Åh här har man alltid med sig”, som de sjöng i barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter” på det flygbränsledoftande 70-talet.

Nu är vi alla här, frånsett maken och andra som jobbar inom vården. De är aldrig här. En sådan plötslig gemenskap är… både mysig och ovan. Ska man börja hälsa på sina grannar nu? En annars ganska ovanlig företeelse. I varje fall i mina kvarter där integritet och rätten att vara privat annars är prioriterat för många snarare än att hänga ihop och göra saker tillsammans.   Ska man rentav bjuda in till grillfest, på social distans såklart, utomhus i trädgården?

Kristider är förstås också ångesttider, särskilt när det rör sig om en dödlig pandemi med den isolering det för med sig. Men de kan också öppna upp för nya tankar, nya lokala världar i världen. Förhoppningsvis går vi alla ur den här tiden med en stärkt gemenskap, närvarande i ett här – och i ett nu.

Ylva Lagercrantz Spindler