Webbkrönika – Tunna band
Så här i coronatider, så här i pandemitider, i dessa tider… Ja, vi uttrycker på många sätt att det vi ska berätta avviker från vårt normala liv. Vi arbetar hemifrån, är tvungna att isolera oss, hålla avstånd – ensamheten eller känslan av ensamhet är gemensam nämnare. Bristen på kramar och/eller ingen att prata med är ett stort problem för väldigt många människor just nu.
Per Hagman skriver i sin bok Allas älskare, ingens älskling om sitt vuxenliv. Han har länge rest runt mellan olika platser och stannat till kortare eller lite längre perioder för att arbeta. Han har arbetat på krogar i Nice och Marstrand, på Lampedusa och Sicilien och i Tunis. Många platser har han återkommit till flera gånger och därmed träffat delvis samma människor som senast. Kontakterna blir ofta inte så djupa, det varierar lite förstås, men han trivs med det. De relationer Per Hagman får under detta relativt kringflackande liv kallar han tunna band. Inga skyldigheter, inget som förpliktigar. Jag har tänkt mycket på hans inställning till relationer och särskilt nu när det emellanåt kan vara svårt med de djupare relationerna och de långa samtalen.
De flesta går väl åtminstone på någon liten promenad under en vecka, kanske handlar, eller får maten hemsänd för all del, går ut med hunden, sitter i trädgården eller på café och håller avstånd. Är vi inte många som pratar med kassörskan, ber brevbäraren kasta posten om det ser ut som räkningar, hälsar på hussar/mattar eller till och med hunden, grannen som inte får upp cykellåset eller damen vars paraply blåst sönder i regnet?! Kanske någon drar några pappaskämt – googla på det. Pappaskämt är underskattade som smörjmedel i (enklare?) konversationer, även om de yngre tycker det är pinsamt emellanåt.
Det jag vill åt är att man inte måste resa land och rike runt för att skapa tunna band. Man kan tänka att jag sparkar in öppna dörrar, men att aktivt fundera över sina begränsade samtal och korta upprepade kontakter i vardagen kan göra en glad, särskilt som det ser ut nu. Jag är ofta glad efter ett samtal på hundpromenaden, efter en komplimang om den vackra halsduken eller annat som inte alltid är så djupt, men säkert väcker värme också hos den man pratar med. Och somliga tunna band kan bli lite tjockare, eller stadigare, med tiden. Man måste ju inte alltid analysera existentialismen eller Trumps senaste spasmer i politiken, även om man kan!
I slutet av 70-talet hamnade jag och Olof Lagercrantz en gång i samma hiss. Vi samtalade lite allmänt, sådär som man kan göra om man bara är två i en hiss. Strax innan vi steg ur, det visade sig att vi skulle av på samma våning, sa Olof att han tyckte så mycket om hissamtal. ”De är korta, trevliga och till intet förpliktigande.” En utmärkt beskrivning av någon som visste att ta vara på något så banalt som ett hissamtal. Jag har tänkt på hans yttrande väldigt ofta. Nu tänker jag ofta på tunna band också. Det som verkar vara just ingenting, kan vara värt mer än man tror. Särskilt i dessa tider!
Ansa Messner