Älfvåg – Skjutglad målarmästare!

Nedre Norrlands inland närmare bestämt Leksand, Dalarna.
Just det – det är där min favorithängmatta befinner sig och det är där jag tillbringat större delen av denna mycket speciella (pandemi) sommar. Hängmatta och en bra bok och ett glas hallonsaft på marken under är min absoluta favoritsysselsättning när jag är ledig.

Plötsligt förra veckan- ett SMS från redaktör Eriksson och jag inser att det är dags att rulla ur hängmattan och få till en nostalgikrönika till detta nummer av Saltsjöbladet. Trots viss fantasitorka och personlig tröghet följer här några rader om en för de flesta bortglömd förening. Håll till godo; här kommer lite lokal sporthistoria. Det var i början av förra seklet som målarmästare Gustav Eriksson i Saltsjöbaden hade skytte som största intresse. På den tiden var skytte en mycket populär sportgren. Målarmästare Eriksson saknade dock någon skjutbana på hemmaplan och det var långt att ta sig till Ladugårdsgärde varje gång han skulle träna och tävla. Vad göra åt saken tänkte Eriksson? Man bildar helt enkelt en egen skytteförening och skaffar sig skjutbanor på hemmaplan.

-Fint skall det vara! Det var mynt och medaljgravören Sven Kulle(1860-1945) som fick utforma den nybildade skytteföreningen prismedaljer. Kulle valde klassiska eklöv och en Mauser till föreningens medaljer. Snygg bronsmedalj från en svunnen tid då man kunde skjuta sig till medaljer i Tattbykärret.

Det var precis det som hände, med Gustav Eriksson som drivande kraft bildades Saltsjöbadens Skytteförening. 1901 blev föreningen registrerad vid Skytteförbundets Överstyrelse, då hade föreningen 64 medlemmar. Man hade då lovat förbundet att anlägga egna tävlingsgodkända skjutbanor i Saltsjöbaden. Den nybildade föreningen gjorde som så många andra på den tiden, man gick till järnvägsbolaget och ansökte om markkontrakt. Järnvägsbolaget erbjöd föreningen Tattbykärret, som på den tiden var ett vattendränkt och obyggbart område. Men gillar man att skjuta prick på en tavla med ringar så vad gör då lite sumpmark. Sagt och gjort i kärret byggdes det skjutbanor med 200, 300 och en 600 meters vall. Markörgravarna fick bli i bortre ändan av kärret. Redan 1906 var det så populärt med skytte att föreningen hade vuxit till 130 medlemmar. Med stigande framgångar och ett stort medlemsantal byggdes det en snygg och ändamålsenlig skyttepaviljong som fortfarande finns kvar bakom tennishallen. Skytteföreningen nådde tidigt stora framgångar i både lag och individuellt.

Under båda världskrigen utvecklades ett nära samarbete med det lokala hemvärnet med stigande medlemsantal som följd. Föreningen och skjutbanorna fanns kvar och användes flitigt ända in på 1970-talet. Dessvärre var det kommunens beslut att anlägga en asfalterad gång och cykelväg till Solsidan rätt över 300- metersbanan som satte stopp för fortsatt skjutande i Tattbykärret. En sammanslagning och flytt till Nacka blev resultatet och sedan 1984 heter alltsammans Nacka-Saltsjöbadens Skytteförening. Alla elever vid Samskolan på 70-talet vet exakt var skjutbanorna låg eftersom gymnastikmajjen Bertil Larsson gömt tredje kontrollen på den permanenta orienteringsbanan bland rostiga kedjor i botten på den gamla markörgraven. Femtio år senare brukar jag fortfarande av nostalgiska skäl vika av från cykelbanan strax innan första backen och leta upp den gamla igenvuxna markörgraven – Ja så blev det några rader till detta sensommarnummer.
Fortsatt trevlig sensommar önskar jag och min inlånade ”vikare” – en Olivetti Lettera 32.
Mats Älfvåg