Krönika – Ljuva morgondoppet

Malin du Rietz är uppvuxen i Saltis, hundägare och positiv till det allra mesta.

Sommar, sommar, sommar. Denna ljuva sommartid. Det blev en alternativ sommar för många. Ovisshet kring gränser, karantän och social distansering. Vissa följde råden slaviskt, några ryckte på axlarna och fortsatte som om inget hade hänt, till andras förtret.
Hemester, är det nya rätta. Fritidshusen fylldes och skärgården har väl aldrig sett så många nya och gamla båtägare. Historierna är många, om mer eller mindre lyckade tilläggningar i brist på sjövana. ”Sikta på något billigt, älskling”.
Många har varit på hemmaplan och det har märkts på bryggorna kring Holmen, i skogarna runt Erstavik och på golfbanan. Simskolan på Älgöbadet har varit fulltecknad och Jolleskoj i Neglingeviken har haft mer än 300 ungar, från närort och långbortistan.

Mitt huvudbry har mest kretsat kring vart man bäst kan ta ett morgondopp. Förr kunde jag kasta mig ut från egen brygga med anpassad stege, en lyx utan dess like om man är en fisk som jag och som behöver en trappa för att komma upp ej att förväxla med badstege.

Morgondopp är en underskattad aktivitet. Att sänka sig ner i ett stilla vatten, eller hoppa med en mer eller mindre graciös morgonbomb, kan göra stor skillnad på hur dagen utvecklar sig. Luther skakar ibland olustigt på huvudet när temperaturen sjunker under 16 grader, men tillfredsställelsen att hjärtat höll även denna gång är ovärderlig.

På Friluftsbadet har damer och herrar utfört denna ritual i alla tider. Vid bryggan vid Neglingeviken går enligt utsago någon dam ner varje dag året runt och gör en hälsocheck, redaktörer glassar med sina dopp vid Dalenbadet sommartid. Listan på badställen kan göras lång. Erstaviksbadet, Älgöbadet, Kobben, eller mer korrekt Violen.

Min begränsade rörlighet ställer mig tyvärr utanför denna aktivitet i dagens Saltsjöbaden. Redan 1895 invigdes Saltsjöbadens sanatorium som erbjöd ”aromatiska varmluftsbad, elektriska ljudbad, turkiska oljegnidningar och grekiska frotteringar”. Att fortsätta denna tradition vore drömmen.
Tänk om kommunens fritidspolitiker kunde tänka sig en byggnation av en badramp med ledstång. Kan jag parkera i anslutning vore en stor gåva men det vore att tänja gränserna. Med många hurtiga äldre med krokiga ryggar, lätt hälta och en del byinvånare med olika typer av funktionshinder så vore det en väl riktad investering. Med mig själv som testpilot gav jag mig ut över den lilla bron till ”Kärleksholmen”, vinglade ut över rötterna och med livet som insats ner på stenstranden.

Längst ut ligger en stor sten med ett ingjutet handtag.  Det har högst troligt legat en brygga där tidigare. Just där, vore det perfekta läget till min ramp. Nära till Saltsjöbadens rehab i sjukhuset, på gångavstånd från Syrengården och närhet till Skota Hem, som möjliggör segling för rörelsehindrade och andra varierade, som det numera, tydligen heter. Variation är bra och Saltsjöbaden blir en badort för alla.

Malin Du Rietz