Webbkrönika – Att äga en sax

Att äga en sax är ingen självklarhet, tänker jag medan jag gör i ordning min frukost.

Jag lyssnar på en lång intervju med Martina Montelius, dotter till Kristina Lugn. Tankarna för ett anarkistiskt liv i min hjärna, som alltid när jag lyssnar på en människa som berättar hur livet fungerar utifrån hens tankeliv. Jag älskar att höra vad en människa tänker runt sitt vardagliga liv, lika väl som runt döden, kärleken och livet och förhållandet till andra människor. Det är mer spännande än man tror, och ja, ibland inte ett dugg intressant alls, förstås.

Saxen, som jag klipper isär de för stora skinkbitarna till mackan med, har min son haft till sina elektronikarbeten, och igår när han flyttade hemifrån lämnade han den på min köksbänk. Nämen, vad ska han nu klippa med, frågar mammaavdelningen av hjärnan. Det syrliga svaret kommer genast från en annan avdelning: Du, tror du att alla människor i världen har en sax, va? Dör man utan en sax? Och så skrattar jag åt att hjärnavdelningarna sköter sitt upplysnings- och uppfostringsarbete. Alltså behöver jag inte oroa mig.

Saxtankarna för genast in mig på allt jag, innan pandemin, tagit för givet. Vandra i stan, gå på teater och konserter, äta på härliga restauranger, träffa nya människor, diskutera allt mellan himmel och jord, ha fest, bjuda på middag, göra båtutflykter med picknick, kramas, gå på bio, tokskratta tätt ihop…

Jag inser plötsligt att man inte alls måste allt detta! Det går faktiskt att bara arbeta och äta, träffa sin familj och sova och sedan upprepa. Man måste inte ens titta ut genom fönstret och se solen genom tallkronan sprida sitt ljus på matbordet, eller de fantastiska molnskådespelen, som berör så att sociala media exploderar av solnedgångsbilder. Det går att inte, inte, inte! Men det är svårt. Ibland riktigt svårt.

Inser hur lätt man blir moralisk, eftersom det går att leva utan allt njutbart. Inser också hur oerhört lätt det kan vara att slinka utanför det man borde göra – bara lite… Sådana är vi människor, mer eller mindre – hur tokigt det än är. Att vara ung just nu måste kännas som att leva med strypkoppel ibland. Allt nytt, roligt och spännande väntar där ute, allt finns inom räckhåll, men nix!

Jo, just nu måste vi anstränga oss att inte allt möjligt vi vill! Men snart, dock ett snart utan preciserat slut! Väldigt svårt.

Saxen var det. Den ligger där. Eller så äger man ingen sax. Det går också. Men det blir annorlunda och svårare än jag tycker är nödvändigt.

Ansa Messner