Krönika – Kraftfulla uttryck för livet – det är vår

Gråväder, stilla skärtorsdag. Många reser bort, sitter i bilköer. En god vän som skulle opereras denna dag, fick höra att skärtorsdag är kirurgernas nationaldag. Trots allvaret skrattade vi gott åt detta. Så är människolivet. Upp och ner. Man säger att barns sorg är randig. Jag skulle nog påstå att alla människors sorg är randig. Ena stunden smärtsam sorg och tårar, nästa stund skrattar vi åt något eller njuter av god mat, en kram eller en bra film. Tack och lov, för hur skulle vi orka annars?! På begravningar gråts och skrattas det om vartannat, – det randiga känner nog många igen.

Jag läste för länge sedan Livet måste ha en mening av Viktor Frankl, österrikisk neurolog och psykiater, som satt i fyra olika koncentrationsläger under andra världskriget. Han skriver om vilka människor som överlever svåra förhållanden och livsvillkor och ändå har kvar en stark livsvilja, ibland förstärkt av umbäranden. Han kom, i lägren, fram till att förmågan att skratta åt sig själv och sin situation är viktig, liksom förmågan att hjälpa och trösta andra. Jag kommer förstås att tänka på människor i krigets Ukraina. Genom allt hemskt lyser ändå berättelser om förmågan och viljan att hjälpa andra på vägen.

Den kända psalmen från 1681, av den danske biskopen Thomas Kingo, har samma tema:

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman
Medgång och motgång här tätt följes åt
Skyar med solsken och suckar med gamman
Skiftar alltjämt på vår jordiska stråt

Guldmorgon på långfredagen. Solen häller ljus över vår plätt på jorden. Påskliljor, scilla, vitsippor på väg, rådjuren som lämnar avätna tulpaner till vår förtret… Tips om hur man sår frön inomhus, för att när det blir varmare sätta ut de sköra växterna, finns i alla medier. Sättpotatisen skjuter groddar. Rödaktiga och intensivt gröna bladknoppar på buskar och träd sväller allt mer för var dag. Ja, det är våren, det är det fortsatta livet som tränger sig fram i alla sprickor, precis som ljuset.

Häromdagen när jag skulle ut från en parkering kom, på den korsande Torsvägen, en lätt motorcykel körande – i lite för hög fart, tyckte jag. Plötsligt lyfte framhjulet och den unge föraren – helt svartklädd med en illgrön linje på hjälmen – styrde koncentrerat och säkert fram över vägbanan på bakhjulet. Jag riktigt kände hans lycka! Den smittade av sig på mig direkt! Jag log och tänkte att det var ett uttryck för livet, ett intensivt och oövertänkt glädjeuttryck för livet! Kände en viss beundran – och kanske lite avund – för det smäckra ekipaget. Som bild var allt perfekt, färgerna, rörelsen och intensiteten. Och, ja, jag tänkte sedan att han borde inte, det kan vara farligt och bla bla. Men jag fortsatte att le och styrkan i bilden har inte lämnat mig än. Livet! Så många och så kraftfulla uttryck!

Annandag påsk – jag vaknar till strålande solsken och fågelkvitter genom fönstrets öppna vädringslucka. Sätter på kaffe, min morgonbanan öppnar jag som Lasse Åberg och Klasse Möllberg i dokumentären En ängslig gosses memoarer från 2020 (finns på SVT Play) och sedan sätter jag på P2, som varje morgon. Hinner höra de första tonerna av mitt vårfavoritmusikstycke – vilket ord – och säger högt The Lark Ascending! Ett ungefär 15 minuter långt klassiskt stycke som illustrerar lärkans stigande i skyn. Har man sett en lärka kvittrande stiga och falla i skyn, vet man precis – finns på Youtube. Nu är jag alldeles säker! Det är vår! Livet gror och sjuder överallt! Hurra!

Ansa Messner