Krönika – Förort och förebilder

Thomas Gross är saltsjöbadsbo sedan 1989, ledarutvecklare, författare, make och pappa.
Han älskar hav och natur, har vunnit både SM och VM i segling. Skidar gärna och åker långfärdsskridskor på vintern, AIK:are.

En liten hyllning till det lokala livet, dess samlingspunkter och dess förebilder.
En mörk gryning i februari var jag som vanligt på väg till jobbet. Ambitionen är numera att strunta i bilen och åka kommunalt när det finns rimlig möjlighet och när det inte tar mer än en timme extra. Regnet stod bokstavligen som spön i backen och ytterrocken var dyblöt redan innan jag steg på tåget. Tog bussen till Slussen och hoppade sedan på en proppfull tunnelbana.
Nysningar och hostningar överröstade nästan hjulgnisslet, – ingen pratade, samtliga undvek aktivt konversation… När det väl är dags för kundlunch fick vi slåss för vårt bord på grund av dubbelbokning. Samma kväll, på väg hem tog jag beslutet att ha ”inre tjänst,” med andra ord ta möjligheten att jobba hemma nästa dag.

Samma regn, samma mörker, men en annorlunda dag tack vare allt det som finns på hemmaplan och faktiskt funkar och rullar på varje dag. Jag hade inte lika många möten men jag fick mycket gjort, ingen kötid alls.
Efter frukost tog jag en hundpromenad i urskogen runt hörnet. Det regnade visserligen men det märktes knappt under träden. Det är skillnad på regn i skog och regn i stad. – Det är som om att skogen återhämtar sig i regn medan staden surar.
En bra morgon fortsatte sedan med en grymt god och glad lunch på Tippen följt av ett besök både på järnhandeln och hos skomakaren. Mycket snack och mycket skratt, överallt faktiskt. Man är igenkänd på ett avspänt sätt och folk frågar vänligt hur läget är. Jag vet att vissa av oss tycker att det är jobbigt med alla lokala ”Hejanden”. Men, de dagar man söker anonymiteten så ligger storstaden ganska nära… Vi bor ju i det lilla, med närhet till det stora.

För några år sedan övervägde jag att bli stadsbo igen och nu fattar jag inte hur jag tänkte.
Det är uppenbart att denna förort lever även på vardagarna. På hemmaplan finns vårdcentral, apotek, bibliotek, bad, fotbollsplan, ishall och tennishall med mera. Dessutom finns det skräddare skomakare, gym, lunch, mat, blommor, järnvaror, glasögon, vin och guld med mera, om du så vill.
Allt det här är så lätt att ta för självklart och då tänker jag på en nära vän uppe i Norrland som har 2,5 mil till närmsta affär. Han har i och för sig aldrig i livet vare sig stått eller suttit i en kö…

Alla bra samhällen byggs på goda förebilder och dessa behövs mer än någonsin även här. Den första gången jag hörde talas om utmärkelsen Årets Nackabo var när Mohamed ”Märsta” Ahmed blott 22 år gammal vann utmärkelsen år 2011. Han fick priset för sitt fantastiska arbete inom både föreningsliv och riktad idrottsverksamhet för ungdomar. Flera av hans idéer och projekt lever än. Idag är han gift och har barn och är fortfarande en stor förebild. Det finns många förebilder i vår närhet och varje år hittar man Fiskis- och Saltis-bor bland de nominerade; det kan vara en frisör, präst, handlare, krögare eller idrottstränare eller funktionär. Tydligen är det så att man årligen kan nominera sin egen kandidat 2020 via Nacka Kommun. Kom ihåg det! Det är uppenbart att utmärkelser av det här slaget ger ringar på vattnet i samhället, inte minst i mellanmänskliga relationer…
Slutligen är det ganska klart att en gemensam nämnare för förebilder är att de insett svårigheten i att gnälla sig till ett bra resultat… De lyser upp i stället!

Trots att det finns människor som lyst upp denna snöfattiga vinter, var glädjen påtaglig när jag för några dagar sedan i snålblåst mellan två blygråa moln fick ta fram solglasögonenen och möta februarisolen. Den värmde, och lika mycket som jag saknar snön, njuter jag av när ljuset kommer tillbaka. Sedan är ju månen som vanligt full en gång i månaden. Nästa gång den nionde mars, men det märker man inte i city… Leve vår förort med naturen runt knuten!

Thomas Gross