En cykeltur i Solsidan

Det är en solig dag (såklart) så jag hoppar upp på min lilla rostiga barncykel och ger mig iväg på en minnenas cykeltur på byn – häng med vettja!

Vi bodde i det gula huset på Ravinvägen 9 så vi svänger ned för backen mot den lilla vändplanen vid Erstaviken och hinner precis komma upp i fart när vi vinkar till fröken Brita Bengtsson som undervisade i franska och som bodde ensam i det stora huset till höger i backen.
Väl nere vid bryggan träffar vi marindirektör Hans Hafström som är på väg ut för att pyssla om sin lilla segelbåt ’Fågel Blå’ som vi bröder ofta fick följa med ut på som små. Han kunde allt om sjö och hav. Min lillebror och jag fick alltid kunniga och vänliga svar på alla våra nyfikna båtfrågor. Genom honom lades grunden till att vi båda så småningom blev reservofficerare i Marinen. Fågel Blå har vi även fått ta hand om senare, nu är hon våra barns båt och i maj påbörjas hennes 54:e segelsäsong.

Vi cyklar vidare utmed Strandvägen och hejar glatt på paret Nils och Anna Sonesson som redan på 80-talet var nästan hundra år gamla och som tidigt i Saltsjöbadens historia köpte sitt vackra gråa hus för 8 000 kronor om jag minns rätt.
Farbror Göran af Klercker som bodde granne med Sonessons på Strandvägen har just kommit in med sin motorbåt, en stor och vacker trämotorbåt som han döpt till ’Surprise’. När han väl hade bestämt sig för att lägga seglingen på hyllan sålde han sin segelbåt och köpte – utan hustruns kännedom – en motorbåt. Surprise!

Vi hojar glatt vidare och njuter i nästa vik åsynen av familjen Forsells vackra och perfekt skötta ’Auran’, en liten engelsk Hurley som ligger vid sin boj i väntan på nästa segeltur. Då gick det utmärkt att segla en hel sommar med hela familjen i en båt på under 7 meter.
Nu tar vi ny fart och susar förbi Solsidans skola och vinkar till de tre fröknarna och alla barnen på skolgården. Vi stannar dock en längre stund för att säga hej till Sara som ensam skötte hela matbespisningen och såklart ger vi Erna Olsson en jättestor kram. Hon kom till Sverige från Tyskland efter kriget och städade i decennier både hos oss på Ravinvägen samt i den lilla skolan och blev som en kär familjemedlem.

Både Sara och Ernas gubbar hade varsin duvblå Volvo Duett som de hämtade sina damer med efter jobbet. Ernas gubbe jobbade som trädgårdsmästare i Saltsjöbaden och hette Oskar Holmström. En gång när han var på väg upp för vindstrappan i vårt gamla hus klagade han över att den gamla vindstrappan knakade lika jäkla illa som när han var ung och skulle uppför samma trappa till pigorna på pigkammaren.
Vi rullar vidare ner över Vårgärdsbron, sen svänger vi vänster och kämpar oss uppför den långa backen mot Solsidans station där tågchaffisen Leffe står med ett tågset. Hade man tur fick man åka med i förarhytten – det var bara han som lät oss åka med där fram.

André har också precis slagit upp portarna till den helt nya ’Bistro Solsidan’ i det gamla stationshuset. Det var en fin liten franskinspirerad bistro han öppnade där som kanske även var en av Saltsjöbadens första riktigt dugliga pizzerior.
Vid Sabis hejar vi på Ismar som hade den välskötta affären med både manuell kött- och ostdisk. Vi fick alltid provsmaka ostarna och bara tanken gör mig sugen på finsk emmentaler. Han gjorde för övrigt den godaste potatissalladen i mannaminne och man kunde äta ofattbara mängder – inte minst som tonåring.
Vi trampar vidare förbi postkontoret och svänger ned på Ravinvägen igen förbi Avanders då nybyggda trähus. Nu gäller det att få till riktigt bra fart så att man kan svänga in genom grindstolparna där hemma och få till det längsta bromsspåret i gruset av alla brorsorna!

Theo Hammar