Att värna ett kulturarv förpliktigar

Ylva Lagercrantz Spindler är Saltsjöbadsbo sedan 2002 som vurmar för ord och jord.
Redaktör och skribent på diverse dags- och månadstidningar, teaterboksförfattare.

Att äga ett kulturminnesmärkt hus är en stor glädje, men också något som förpliktigar. Vår fastighet har anor från tidigt 1700-tal och är därmed ett av bara (oss veterligen) tre hus från den tiden som finns kvar i Saltsjöbaden.

Det är en kittlande tanke att föreställa sig hur det låg där på näset mellan ”maren” och Baggensfjärden, i ensamt majestät i nästan 200 år innan Saltsjöbaden grundades av K A Wallenberg och Ernest Thiel på 1890-talet, då en kurort inte bara för välbeställda Stockholmare, utan också för konstnärer och bohemer.

Vårt fiskartorp var en arrendegård till Erstavik och enligt den knapphändiga historik som går att ta fram i Nacka arkiv har bland annat Bellman bott här några somrar. Den första familjen, garvare Djurberg med barn, ska alla ha dött i pesten. Det ger skrämmande vibbar in i samtiden när nu coronapandemin har haft sitt grepp om Sverige i drygt tre månader.

Marken ner till havsviken – som då hette Rösundaviken efter gården – var åkermark och utöver mangårdsbyggnaden fanns här en mängd ekonomihus, såsom ladugård, bryggeri och visthusbod.

Idag kvarstår endast torpet och en förfallen jordkällare av dessa. Men i marken sjuder det av liv. Det räcker att sätta spaden i jorden för en ny rosenrabatt så får man upp sådant som minner om förr: handsmidda spikar, delar av blått porslin, en gammal ölflaska.

Ett nästan spöklikt fynd som jag berättade om här för några år sedan var bitar av en gammal kakelugn vars färg helt överensstämde med den vi själva låtit mura upp, i ett försök att återskapa 1700-talet även interiört.

Nej, invändigt var få originaldetaljer kvar, efter att först ha fungerat som förskola i tolv år och sedan som byggbarack för ett fastighetsbolag. Lite märkligt, kan tyckas, att kommunen K-och q-märker en fastighet, vilket innebär att exteriören måste bevaras intakt, men att interiören alltså kan vara helt utblåst.

Detsamma gäller trädgården som ligger inom område klassat som riksintresse, vilket betyder att det har ett stort unikt kulturvärde även ur ett nationellt perspektiv, med fler n-märkta träd (särskilt skyddsvärda, får ej fällas), omgärdat av krokiga syrener. Här var större delen av marken asfalterad, inte en rabatt eller bärbuske kvarstod – trodde vi! Efter nästan 20 år av träda och varsam klippning har det helt mirakulöst ändå skett en återväxt av såväl gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol, liksom att skott av exempelvis gamla krusbärsbuskar åter har fått fart.

Vad vill jag säga med allt det här? Jo, att de gamla delarna av Saltsjöbaden – utöver vårt hus exempelvis också unika Friluftsbadet, Grand Hotel, f d Badhotellet, Observatoriet och Grünewaldvillan – är ett unikt kulturarv att värna, för alla som bor här! Som kulturjournalist är jag därför otroligt glad över att Saltsjöbladet inlett ett samarbete med instagramkontot ”Saltsjöbaden_Historiskt”. Tillsammans kan vi bilddokumentera och föra det förflutna in i framtiden.

Ylva Lagercrantz Spindler