Älfvåg – Elden är lös, det brinner!
Denna gång blir det några rader om eld, – Ja eller snarare vem som släcker elden. Då tänker ni givetvis att det är väl brandkåren som släcker eld. Just det och nu skall det handla om Saltsjöbadens Brandkår -Va! säger en del, har det funnits brandstation i Saltsjöbaden?
Jag börjar med att referera till Svensk Författningssamling kapitel BRANDLAG där man i första stycket paragraf tre kan läsa följande: Varje kommun skall i enlighet med denna lag hålla ett brandförsvar som tillfredsställer trygghet mot skada av brand. I varje kommun skall det finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Eftersom Saltsjöbaden innan kommunsammanslagningen var en egen köping var man ju då tvungen enligt lag hålla med egen brandstyrka. I mindre kommuner så som Saltsjöbaden var det inte tvunget att vara en heltidsbrandkår utan det gick bra med en så kallad borgarbrandkår. Innebörden är en brandstyrka som består av personal som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst. Det vill säga brandpersonalen har vanligt arbete och blir det brandlarm skall man åka till brandstationen och byta skepnad till brandman.
Denna borgarbrandkår upprättades 1909 och förblev en trygghet mot brand i Saltsjöbaden fram till 1974. Från början förvarades brandmateriel i en enkel byggnad nere vid Dalaröbryggan. Med tiden växte samhället både i antal byggnader och befolkningsmängd. 1934 byggdes en modern brandstation centralt placerad (mitt i byn) på Skogsövägen. En riktig brandstation med torktorn och ett antal knallröda brandbilar. När verksamheten var som störst i slutet av 50-talet bestod brandkåren av tjugofem brandmän som till sin hjälp hade tre brandbilar samt sju mobila motorsprutor typ Albin.
Vad hände då om det började brinna? Det på sin tid kända telefonnumret 90 000 var anslutet till kommunalhusets växel som var bemannad dygnet runt. Vid större bränder räckte det givetvis inte med en liten borgarbrandkår utan man hade ett avtal med Stockholms Stads Brandkår som fick bistå från stationen i Katarina. Tiden efter den stora kommunsammanslagningen upphörde den lokala borgarbrandkåren och vi har sedan dess förlitat oss på den stora brandstationen i Nacka. Brandstationen på Skogsö revs och fick lämna plats för parkeringsplatser, brandbilar och övrig material övergick till Nacka Brandstation. Då blev det en kort historik om den förre detta Brandkåren i Saltsjöbaden.
De flesta unga grabbar drömmer någon gång i unga år om att bli brandman med fascination för knallröda brandbilar. Och i Saltsjöbaden om man var grabb under 50 och 60-talet var det inte svårt att gilla den tuffa amerikanska brandjeepen av märket Dodge. Jeepen var en så kallad Weapon Carrier, det vill säga en före detta jeep från andra världskriget som blivit ombyggd till brandbil med en 400 liters vattentank och frontpump. Dodgen blev så småningom utbytt till en modern men lite tråkigare Volvo C 202 typ Valpen. Har inte lyckats hitta någon bild på gamla brandstationen på Skogsövägen med en tuff bild på brandjeepen hoppas jag duger. Om jag själv drömde om att bli brandman? Svaret är ja! Det blev en kort karriär som rökdykare vid flygflottiljen i Såtenäs och där fick jag köra en knallröd Volvo C 202. Avslutar med att upplysa om att den svenska SOS-tjänstens telefon nummer 90 000 som infördes 1953 har upphört!! Numera slår man 112, glöm inte det, men ni hamnar inte på Saltsjöbadens Brandstation på Skogsövägen numera.
Snöblask och grått utanför skrivarvrån – Längtar till Midsommar.
Hälsningar
Mats Älfvåg
Foto: Sten Brattberg