Krönika – Krigsminnen vid Baggensstäket

Tvåhundra deltagare i historisk dräkt, sade min gamla kurskamrat Marie från forskarutbildningen, numera chef för Hamnmuseet. Och av de fina uniformerna att döma var en tredjedel tillresta ryssar! Publiken var ännu större än så ute på Skogsö när det officiella trehundraårsfirandet av slaget vid Baggensstäket gick igång lördagen 11 augusti. Mycket pampigt och sevärt.

I en tid då vi mest läser om Ryssland i samband med påverkansoperationer på nätet och mord på journalister, då är det skönt att se svenskar och ryssar träffas för att fredligt ägna sig åt kultur och gemensam historia. Slaget vid Baggensstäket är alldeles ovanligt lämpat för det, eftersom både de svenska och de ryska befälhavarna rapporterade efteråt att de hade vunnit. Det var ingen katastrof för någon. Några hundra man dog under de där augustidagarna. Vid Poltava tio år tidigare hade ungefär 10 000 stupat.

Alltihop ingick i en mycket större operation med pedagogiskt syfte, det vi minns som Rysshärjningarna. Tsar Peter såg sig tvungen att undervisa den svenska riksledningen om att deras stormaktsanspråk vid förhandlingsbordet på Åland inte längre hade någon täckning. ”Se här mina vänner, jag kan obehindrat bränna vartenda hemman från Norrköping till Umeå, och ni kan inte göra något åt saken. Bäst att ni kliver ur de där stora karolinska stövlarna, för de passar inte längre.” Och svenskarna förstod faktiskt till sist.

Baggensstäket och Lännerstasundet är strategiska passager med en lång krigisk historia. Den går tillbaka åtminstone till 300-talet, då någon tappade en fin dolk i sjön här. Under Birkakungarnas tid på 900-talet satt en högättad man på Boo gård (hette den Harg under vikingatiden, månne?) som ledare för en truppenhet som passade pålspärren i stäket, ”sundet med stakarna”. Vem som helst skulle inte få segla in i Mälaren då heller. Gravfälten efter dessa män och deras familjer finns fortfarande kvar på ömse sidor om den gamla farleden, som grindstolpar på vägen till Birka.

Striderna 1719 böljade över vikingagravfälten. Men redan under Pukefejden 1436 stred man vid Baggensstäket. Vi har 17 år på oss nu att sy snygga 1400-talsdräkter till den drabbningens 600-årsjubileum. Och att bestämma oss för om vi hejar på Erik Puke eller Karl Knutsson Bonde.

500-årsminnet av Träffningen vid Duvnäs sommaren 1518 firade tyvärr ingen alls, vad jag vet. Särskilt inte danskarna, som hade satt iland en del rytteri men blev bortjagade av Sten Sture den Yngres trupper. Med bland dessa fanns en lovande 22-årig adelsman vid namn Gustav Eriksson. Om honom och hans familj fick man höra en hel del sedan under Vasatiden. Danskarna kunde hur som helst lika gärna ha seglat hem efter bakslaget vid Duvnäs, för de fick stryk på allvar den 27 juli, någonstans på Årstafältet i Slaget vid Brännkyrka.

Jämna årtal är bra tillfällen att ställa till med fest. Jag har djup respekt för all den omsorg som de tvåhundra återskaparna lagt ner på dräkter och utrustning, all kunskap de skaffat sig och delar med sig av. Jag uppskattar varmt allt arbete och all planering som Hamnmuseet och de många andra medverkande organisationerna i Projekt Rysshärjningarna lagt ner. Jag gläds åt att så många intresserade kom ut till Skogsö den 11 augusti. Men framför allt är jag lycklig och tacksam över att leva i ett land där inga strider har stått på över 200 år.

Martin Rundkvist