Krönika – Rytm och rim som handarbete
Årets julklapp är det hemstickade plagget. Det låter sympatiskt. Användbart, inte dyrt, gjort med kärlek och äkta ullgarn, slösar inte på jordens resurser i onödan. Själv ser jag framför mig en för liten grönaktig tröja, ett vantpar i olika storlek, allt stenhårt stickat. Eller en kofta där framsidornas hälfter är slöstickade – min term för lös stickning – så de är olika stora. Jag är hygglig på att sticka, men det går lång tid mellan gångerna. Lovikkavantarna jag stickade efter ett långt uppehåll ser fina ut vid första anblicken, men den ena glider av när jag sätter på mig dem – de är helt enkelt väldigt olika stora.
Kanske man inte behöver ge bort sitt stickade förstlingsverk. Eller så gör man det – till mamma! Den som kan sticka kan sätta fart nu, så blir det klart till julafton! En halsduk går hyggligt fort att sticka, bara man håller sig under tre meter. Dock vet jag inte om hunden verkligen behöver en tröja, eller vad det kan heta på en hund. De är ju instickade från början…
Det är inte bara inne att sticka/virka, det passar också speciellt bra till vår energisituation, med besparingar på olika nivåer, i och med att man kan få till varma klädesplagg, men också filtar. Dessutom är handarbete, dit räknar jag också snickrande, vilsamt och i någon mån utvecklande för hjärnan. Jag är väldigt förtjust i bieffekter; när de är positiva förstås. Det är god ekonomi med vinster på oväntade ställen!
Jag hörde Torstein Bergman sjunga Dan Anderssons ”Julvisa i Finnmarken” och reagerade på ”omkring oss de heligas natt vi förnimma”. Rimådran rann till med ett så tacksamt slutord. I långa bilköer brukar jag rimma halvhögt om bilförare jag möter. Det fungerar med små barn också, har jag läst. När min son var liten och klagade på att han hade tråkigt, provade jag att bara svara jaha, eller motsvarande, men i övrigt inte ge några idéer. Han låg på golvet, sprattlade med benen och efter en stund började han hitta på ord eller rimma. Det fungerade – språkutveckling! Så här till jul ägnar sig många åt språkutveckling, ja, eller kanske bara åt att rimma. Bakmaskin är lite svårare att rimma på än sticka, så på det viset är det också bra med hemstickat. Dan Anderssons julvisa är för övrigt ett bra exempel på skickligt rimmande. Googla! Rimmande är ett slags handarbete. Nå, ofta mer hjärnarbete, men vissa typer av versskrivande kräver pusslande med både rytm och rim, vilket på sätt och vis är handarbete.
Söndagsmorgon i december – tredje advent – strax efter klockan åtta är det tyst och stilla ute. Inga bilar på Stockholmsvägen. Någon enstaka huttrande hundägare rör sig långsamt längs vägkanterna och koltrastarna sitter på staket och i buskage och kontemplerar livet med sina lågmälda kvapp kvapp som enda kommentarer. Hur djupa tankar har en koltrast? Persienner och rullgardiner är nere, det är mörkt i fönstren. Någonstans fladdrar ett tv-sken, jag gissar att barnen gått upp tidigt. Marken är vit, bilarna vilar under ett lätt vitt täcke. Skön stillhet råder när jag går längs vägen med hunden. Hon morrar åt en fågel som sitter på nafsavstånd. Man kan förledas att tro att världen är en trygg och behaglig plats och julen är på väg. Många har släckt sina julstjärnor under natten. Ett litet tecken på att det inte är som vanligt. Men jag väljer att ta med mig svalkan och stillheten in, tänder ett ljus, gör i ordning min frukost på en bricka, sätter mig i sängen och skriver detta medan adventsstjärnan lyser i köksfönstret.
God Jul, som vanligt eller på ditt eget vis!
Ansa Messner