Gösta lärde mig hur man tittar neråt mot stjärnorna

Minnesord Gösta Gahm (1942-2020)

Astronomen Gösta Gahm, Saltsjöbaden, gick bort den 27 december 2020, 78 år gammal. Närmaste efterlevande släktingar är döttrarna med familjer.

Gösta och jag skrev för drygt 20 år sedan på en bok tillsammans. I ett utkast till inledningen skrev han: ”Tänk dej att du ligger på rygg i en gräsmatta, och tittar ner i stjärnhimlen…”. Jag mailade omgående: ”Gösta, min vän: man tittar väl för tusan upp mot stjärnorna, inte ner?” Sen ringde telefonen efter någon kvart och jag hörde hans lite knarriga stämma: ”Nisse, så bra att du tog upp det här. (Paus). Så här tänker jag mig. (Paus). I rymden är alla riktningar neråt. Det finns inget uppåt! Om jag lägger mig på rygg på en gräsmatta sitter jag därför bara som en fluga i taket, klistrad uppåt av tyngdkraften. Framför mig är ett hav av stjärnor, utbredda i alla riktningar neråt, neråt! Pröva får du se!”

Om hans forskning och undervisning som astronom vet jag knappast något. Detta kan andra skriva om. Inte heller känner jag hans familj, och jag har bara träffat en handfull ur hans rika kulturintresserade bekantskapskrets. Vad jag har att bidra med till bilden av Gösta Gahm kommer ur en annan vinkel: den nyfikne gränsöverskridaren och projektmannen. Han dök under sjuttio- och åttiotalet upp ganska regelbundet på Institutionen för Plasmafysik på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, där jag vid den tiden jobbade i labbet. Den som lockat dit honom var ingen mindre än den svenske nobelpristagaren Hannes Alfvén, som hade föresatt sig ett dubbelprojekt: astronomer borde lära sig plasmafysik, och plasmafysiker borde lära sig astronomi! Dessa två fysikgrenar måste förenas för att vi ska kunna förstå vad vi ser i rymden: plasma-universum! Gösta var kanske den som ställde upp mest seriöst på detta projekt från astronomisidan. Därför fanns han ofta på KTH, som sporadisk föredragshållare då vi plasmafysiker behövde en dos astronomi, och som en av de mest intressanta gästerna vid fikat.

Det var denna kontaktyta som ledde till att vi någon gång på åttiotalet satt ett litet sällskap på Golfrestaurangen i Saltsjöbaden och diskuterade pedagogik. Gösta talade gärna om ”vår plats i tid och rum”. Här gällde det rummet: Hur kan man förstå de jättelika avstånden i rymden? På ringlande vägar hade vi kommit fram till en slags tänkt modell: om vi utgår från att skala Solen efter Globen i Stockholm, jordens största sfäriska byggnad, var hamnar då planeterna? Lite pillande med gummisnoddar, nålar och en karta ur telefonkatalogen (minns ni den?) gav en pedagogiskt användbar bild: de fyra inre små planeterna, solsystemets innerstad, hamnar prydligt på tunnelbaneavstånd, inom Stockholms innerstad! De var då och där som Gösta förvandlade detta från allmänt fikaprat till ett konkret projekt, då han lutade sig fram och sade: Vi. (Paus) Gör. (Paus) det! Troligen dunkade han i takt med orden på bordet med den högra handen.

Gösta sköt alltså startskottet som förvandlade oss vid bordet till en organisationskommitté. Vilket udda projekt! Vi skulle hitta tänkbara platser på en Sverigekarta för hittills ett tjugotal himlakroppar: planeter, kometer, månar, småplaneter, asteroider med mera. Sedan: kontakta möjliga intresserade på orten, hjälpa dom att förverkliga någon typ av modell på platsen, och bredvid detta hålla en hemsida uppdaterad. Utan någon egen budget, allt decentraliserat, men ändå sammanhållet på något vis. Att göra detta tillsammans med Gösta Gahm har inte varit en börda, utan ett rent nöje. Han och jag har tillsammans träffat entusiaster på dom mest oväntade och skiftande orter: från ledningsrummet på Cosmonova till hembygdsföreningen i Delsbo, från fullmäktige i Söderhamn till en skolklass i Mörbyskolan.

Det finns tyvärr inte plats för mer än en minnesbild här, men den fångar något av Göstas förmåga att trollbinda en publik. Det var vid invigningen av Merkurius, planeten närmast solen, som står modell på Stadsmuseets gård i Stockholm. Gösta var inbjuden för att ge ett föredrag om astronomi. Han hade begärt in två rekvisita: dels ett genomskinligt glas med vanligt vatten, dels en gammaldags tjock-TV. Innan själva föredraget inspekterar han både vattenglaset och TV:n noga, men förklarar inget alls. Dom dyker upp först mot slutet av föredraget när han har beskrivit Big Bang. ”Vi kan följa historien bakåt 13.8 miljarder år” säger han, och knäpper på TV:n som visar det svartvita bruset, eller myrornas krig. Vad som idag kallas svartkropps-strålningen finns kvar som ett fossil från Big Bang. Man har uppskattat att några av prickarna på rutan här orsakas av sådan strålning. Så gör Gösta en paus medan han tittar på myllret. Jag som har sett detta en gång tidigare tar tid på denna paus. Den är mer är 10 sekunder lång. Redan 10 sekunder är en oändlighet. Sen tar han glaset och säger ”och i det här glaset…”.  Jag tar tid igen. Gösta tittar på glaset i 10 sekunder, sen på TV:n 10 sekunder. Knäpptyst. Han lyfter glaset någon decimeter mot publiken som är helt förhäxad. Först efter ytterligare 10 sekunder fortsätter han. ”I det här glaset har vi ett annat fossil. I varje vattenmolekyl i detta glas finns två väteatomer, också 13.8 miljarder år gamla fossil. Den där blippen på TV:n, säger han och låtsas pricka in en punkt på rutan med ett hörn av glaset, och den här atomen. Efter 13.8 miljarder år på skilda vägar möts dom igen – möts i tid och i rum!

Efter föredraget frågade jag en handfull av åhörarna om dom långa pauserna på slutet. Dom var helt oförstående. Ingen hade hört några pauser.

I sommar ska jag återigen lägga mig på rygg i gräset, som en fluga i taket, och titta ner i stjärnhimlen. Antagligen kommer jag att tänka på Gösta.

Nils Brenning
Professor emeritus i plasmafysik KTH