Webbkrönika – Tonåring under en pandemi

Jag satt med lite idetorka vid krönikörstangenterna och slängde ut frågan till min 16-åriga dotter, “Kan inte du skriva en krönika?” Inte alltid jag ens får ett svar men hon sa “kan jag väl”… Så idag har vi en gästkrönikör i Nea Dybeck som delar med sig kring ett ungdomsperspektiv.  Robert Dybeck

Att vara tonåring, att vara ung, frisk och nyfiken. Vad är det egentligen? Ton-åring, står det för åren med ton av känslor, eller är det bara ett vanligt ord någon kom på i all hast men som på många vis går att leva upp till? Jag önskar att det fanns en manual, en sorts sammanfattning om vad som komma skall. Då hade vi kunnat läsa i den lite då och då och kanske förstå vad som faktiskt händer! Är det normalt att känna så här, ska jag känna så här, vad känner jag här och där och hur i all friden ska jag leva med att känna så här.

Jag trodde alltid, när jag var yngre, att jag visste hur allt skulle bli!  Men när tiden liksom kom ikapp mig och mina självsäkra tankar, blev jag allt mer förvirrad. En del mådde ostabilt redan 2019, men 2020 körde över oss som en ångvält med känslor och ilska. Plötsligt byttes vardagen ut till ännu en skärm, som om vi inte redan hade tillräckligt med skärmtid…Alla det där festerna som skulle ge oss en chans att utvecklas ställdes in, vår utveckling ställdes in. Samtidigt som jorden gick under oroade vi oss över sommarjobb i kiosken vid holmen, trängsel på Saltsjöbanan och gymnasievalet.

Att vara tonåring kan vara underbart på samma gång! Låt er inte luras av våra ilskna sammanbrott och brustna hjärtan, vi får äntligen låtsas vara vuxna. Vi får börja dricka kaffe och känna oss så otroligt sofistikerade, plugga i stan, hitta nya fräscha polare att hänga med, ta hand om vår ekonomi (hur det nu ska gå till) och köpa dyra kalendrar på fancy antikvariat.

Vi är aldrig helt säkra på vad vi håller på med, den där tanken som många äldre verkar ha “det är normalt, det är så ibland” är långt ifrån självklar. Ska vi verkligen veta?, är det meningen att vi ska hänga med i svängarna? Eller är tonåren endast till för att vi ska köra i diket och inse meningen med livet. Det är inte synd om oss, alla har varit tonåringar, men finns det inget sätt att göra det lite lättare?

När de 12 skolåren är över är det lite som en utläst bok. En bok vi sen kommer sätta på hyllan i vår nya lägenhet eller shabbiga källarvåning. Boken vi sedan tar fram igen om hundra år när håret blivit grått och barnbarnen lärt sig läsa. Kanske drömmer vi också om att förstå bokens innehåll, varför vi kände på det där lustiga viset. I dagens pandemi håller vi därför distans för oss, de vilda vårdslösa ungarna som går med hål på jeansen i -20 grader. De söta små barnen som nu växt upp, de som behöver utrymme att växa. Vi håller distansen för mig, mina kompisar och deras kompisar. För när vi tänker efter så behöver vi kanske tiden mest. Det är ju trots allt vi som skall rädda världen!

Nea Dybeck