Webbkrönika – En vintersaga
En vintersaga
om tiden när allt var så långt borta. Men ändå så nära.
Dagen lång i den vita snön satt hon nu frusen med äppelröda kinder framför elden. Hennes späda fingrar famlade runt koppen varvid hon sörplade den söta chokladdrycken. Och denna vinter som var en vinter ingen annan lik, sa hon:
”Mamma, jag längtar bort. Jag längtar till ett varmare land.
Ett land där solen värmer och apelsinerna växer.
Ett land där vattnet är salt och stranden är varm.
Jag längtar till Italien. Jag längtar till Frankrike. Jag längtar bort. Jag längtar ut.”
Och hon suckade, väl medveten om samtidens begränsningar. Men jag kontrade, sträckte ut handen och sa: ”Kom! Låt mig resa med dig. Låt mig ta dig med till kontinenten!”
Raskt gick vi Ringvägen fram. Snart tronade Grand Hotel upp sig inför oss: ”Välkommen till Frankrike!” sa jag. Hon tittade förvånat varvid jag fortsatte:
”Minns du förra sommaren, badorten Trouville? Den finns här för dig; Knut Wallenberg blev så inspirerad av de franska badorterna att han lät bygga en badort för över 100 år sedan tillsammans med sin kompanjon, Ernest Thiel. Allt enligt de kontinentala förebilderna.”
Och jag fortsatte ivrigt: ”Kanske var hotellet ursprungligen gräddgult för att efterlikna den franska sandstenen. Minns du det franska hotellets varma kulör mot strandens glittrade sand? Och i foajén fanns yviga palmer på piedestaler och korgstolar som stärkte känslan av exotism.
Känner du hur solen värmer nu? Visst hör du vågorna?”
Vi gick vidare genom parken och hon stannade under en tall: ” Minns du när vi samlade kottar på klippan ovanför havet? ” Och jag svarade drömmande: ”Visst minns jag det. Det var pinjekottar som låg under pinjetallen vars breda kronor gav oss skugga likt ett gigantiskt parasoll. Vår svenska tall är så nära pinjeträdet man kan komma. Wallenberg visste nog vad han gjorde, när han såg till att spara några Pin Parasol, i sin egna badort.
”Det doftar Frankrike” sa hon och tog upp en kotte från marken.
Vi fortsatte utmed Ringvägen där sjuvillorna står på rad. ”Se, här bjuder arkitekt Lundroth på ett stycke USA med sina fasader i ” Stick-Style”. De får sin prägel av burspråk, torn och utbyggnader i kombination med fjällpanel och dekorativa snickerier i amerikansk stil.”
Och när vi kom ner mot Sjökullens väg, pekade jag på berget och sa: ”Nu har vi kommit till Schweiz, ty här står villa Amalfi i sina rika lövsågerier, även kallad Schweizerstil. Den var nära att rivas för några år sedan, men nu står den kvar att beskåda när längtan efter Alperna vuxit sig allt för stor.”
”Men Amalfi ligger väl inte i Schweiz, det ligger i Italien!” Insisterade hon fundersamt.
Du har rätt, säger jag; ”Namnet Villa Amalfi skulle föra tanken till Amalfikusten och staden Amalfi vid Medelhavet söder om Neapel. Se bara Pålnäsviken nedanför villan, rena Medelhavet”. Men jag hade svårt att dölja min tveksamma uppsyn då jag blickade ut över den köldbitna vattenspegeln.
”Å, jag vill ha mer av Italien!” utbrast hon euforiskt. ” Mer ska du få” svarade jag, varpå vi traskade vidare uppå Ringvägen och stannade framför Villa Snäckan. ” Nu är vi i Italien. På riktigt. Känner du den varma vinden som blåser emot dig? Känner du solen som smeker mot din kind?”
Och för ett ögonblick såg jag mig själv, sittandes i ett böljande landskap, en olivlund. Intagandes en picknic uppdukad på rödvitrutig duk. Rött vin, Serranoskinka och nybakt bröd. Det må ha varit Villa di Agnano eller Villa di Careggi jag hade framför mig. Men nu är det Villa Snäckan! Och där jag drömmande står upptagen i mina tankar, är det nästan så jag ser det gamla utsiktstornet Belvedere titta upp bakom berget öster om sjuvillorna. Tornet Belvedere, som fick sitt namn från italienskans ”vacker utsikt” erbjöd Saltsjöbadsborna just precis det, över Baggensfjärdens glittrande vatten.
Kylan gjorde sig påmind och vi traskade vidare. Men vi kom inte långt förrän vi möttes av kvällssolen, vilandes i Villa Matadis rosa fasad som reser sig över Pålnäsviken.
”Varför heter villan Matadi?” frågade hon och tittade utforskande på huset. ”Nu har vi åkt långt. Riktigt långt. Kongofloden flyter under oss. Men det är en helt annan historia som jag får berätta om nästa gång” säger jag och avslutar:
”Mitt kära barn. Vi kan inte komma ut på kontinenten eller någonstans i världen just nu. Men om vi öppnar våra ögon och tittar riktigt noga, så finns hela världen inför oss här och nu”.
Och den kvällen tillagade vi coq au vin, lyssnade på Edit Piaf och avslutade med en Italiensk Tiramisu. Och det kändes som om vi var på kontinenten.
Trots allt.
Maria Legars (På Instagramkontot @nackaantikvarien berättar jag mer om dessa byggnader)