Webbkrönika – Bli upplyst. Älska mörkret. Och hundra nyanser av grått.
Solen hade lyst med sin frånvaro sedan november. Jag famlade fram i ett dagsljus som aldrig tycktes vakna och min serotonin-svältande hjärnan möttes blott av grått, och åter hundra nyanser av grått.
Jag stod i trädgården och trasslade upp gammal julbelysning, bannade mig själv att de inte heller i år var prydligt lindade i kartongen. Och när jag hängt upp den tredje slingan kunde jag endast konstatera att jag inte lyckats skingra mörkret.
Så fattade jag mitt beslut snabbt och rationellt; jag skulle införskaffa fasadbelysning. Och varför inte belysa både eken, tallen och garaget medan jag ändå var på gång?
Två timmar senare stod jag mitt emot säljaren på byggmarknaden som krängde tre för två, varför jag passade på att ta sex för fyra. Förvisso två för mycket, men jag var vid denna tidpunkt så desperat efter ljus att utslitna talesätt som ”less is more” tycktes irrelevant. Nu skulle mörkret jagas bort och ersättas av idel ljus och upplyst skönhet kring mitt hus!
Men det tycks alltid finnas två sidor av myntet. Och det kom sig att jag redan efterföljande dag blev varse om myntets plågsamma baksida; jag deltog i ett webbinarium kring temat Fladdermöss, belysning och kulturmiljöer. Småskrattade lite inombords där jag blev indragen i en främmande värld bland ”Mustaschfladdermöss”, ” Dvärgpipistrell” och ”Brunlångörade fladdermöss”, ty jag är vare sig skogsmulle eller miljöaktivist.
Men i takt med att jag lyssnat halvengagerat kring ljusets påverkan på de halvludna läderlapparna kom jag allt mer och mer till insikt: Det som sades var inte det jag ville höra. Men det var något jag var tvungen att lyssna på;
”Upplysta miljöer ger negativa konsekvenser för nattaktiva djur (och det gäller inte bara fladdermöss); de dödas, hittar inte sin mat, blir förblindade, stresshormoner ökar och såväl immunsystem och reproduktion påverkas negativt. Ljuset utgör barriärer för nattaktiva djur. Insekter är särskilt utsatta, och mängden fjärilar har minskat betydligt till följd av det konstgjorda ljuset.”
Vi människor behöver ljus för att kunna se. Vi behöver ljuset för vår säkerhet och på våra vägar. Men under de senare åren sätter vi inte bara upp ljus av säkerhetsskäl; vi sätter upp ljus för att vi tycker det är fint med upplysta husfasader och trädgårdar. Belysningen ökar i takt med ökad tillgänglighet och lägre priser. Allt detta leder till ljusföroreningar som innebär att vårt landskap belyses en större del av dygnet. Härligt tycker Homo Sapiens, men det minskar livsutrymmet för nattlevande arter.
Behovet av mörka områden växer i takt med att andelen ständigt upplysta områden ökar. När man färdas i bil mellan Saltsjöbaden och Nacka syns så kallat himlaglid ovan centrala Nacka men även över Fisksätra och Saltsjöbaden. Himlaglidet ökar i takt med att regionen expanderar. Kanske skulle vi i kommunens gröna och mindre tätbebyggda delar, erbjuda våra nattaktiva varelser ett mörkare rum? Aldrig någonsin skulle så många, bli så glada över så lite; att vi släcker lampan därute.
Vi bannar dem som slänger skräp i naturen,
hyllar de hjältar som genom idogt arbete plockar upp detsamma.
Och om jag aldrig tidigare varit min egen hjälte så såg jag nu min chans; jag skulle aktivt välja att inte sprida skräp i form av ljusföroreningar i himlen; jag skulle släcka de lampor jag aldrig hann tända- vare sig på fasaden, under eken, eller tallen. För den biologiska mångfaldens skull.
Och ovan taket fick fladdermusen flyga,
i eken fick Kattugglan vila,
i tallen fick den skymningsälskande Näktergalen sjunga.
Och allt efter den dagen lärde jag mig uppskatta villornas subtila och poetiska framtoning om kvällen
Jag lärde mig tyda himlens tecken och stjärnornas glans,
Jag lärde mig uppskatta månens spegling i vattnet.
Och jag lärde mig älska mörkret.
Maria Legars