Webbkrönika – Stafettpinnen

Sitter här och funderar på de drygt tolv år som har gått sedan jag blev Saltisbo. Nu har det blivit dags att stänga det kapitlet och göra ännu en resa. Jag har ändå stannat länge på en plats den här gången, för att vara jag alltså. Kanske är det närheten till havet. Jag älskar havet och det gör det lite vemodigt att packa ihop när sommaren är i antågande.

För inte så länge sedan åkte jag med en taxiförare som blev fast i tio månader på Filipinerna när pandemin bröt ut. Han skulle snart sälja sin lägenhet och sin taxi och flytta dit för gott. Passionen som lockade var att odla kokos och att slippa vintern. Allt i livet har sin tid, menade han på. Var jag själv kommer att landa vet jag inte i skrivande stund. Jag kan jobba var som helst där det finns Internet.

Det blir således ett adjö till ett kärt litet hus, till den vackra magnolian, stigarna, blåbärsbuskarna och det älskade havet. Lite vemod är det alltid att ge sig av, konstigt vore det väl annars. Men någon annan kommer förhoppningsvis att älska det lilla huset med sin trädgård mot söder, andra kommer att nyttja skogsvägarna och njuta av blåbären.

Förhoppningsvis kommer också någon annan att ta över stafettpinnen och skriva här i Saltsjöbladet. Det har varit jättetrevligt att få dela mina funderingar med er den här tiden. Förhoppningsvis har mina nedskrivna tankar väckt någon fundering och kanske också ett skratt hos er. Tack för den här tiden, Saltsjöbaden!

Den nionde adressen

Vad tar jag med och vad lämnas kvar?
Vilken plats ska jag minnas i alla dar?
Vart ska jag gå?
Vad ska jag så?
Var ska jag nya bopålar slå?
Vilken blir min nionde adress?
Vart pekar själens GPS?

/Anna