Webbkrönika – Cirkusen hade kommit till stan

Eller närmare bestämt till Tuvans lekplats på Solsidan. Året var kanske 1977 och lyckligtvis behövde jag passera cirkusen på vägen hem från Solsidans skola – min idylliska lilla lågstadieskola som låg inklämd mitt i bebyggelsen vid Vildkattsvägens början – med tre lektionssalar, en gymnastiksal och matsal, tre fröknar och en lite barsk mattant som hette Sara.

Man kände alltid en doft av inpyrd cigarettrök och nybryggt kaffe i lärarrummet när man behövde ringa hem från den svarta bakelittelefonen – vit knapp för linje, askkoppen bredvid. Det var där fröknarna satt och pustade ut mellan lektionerna då vi hade rast. Ingen av dem stod ute i ur och skur iförd gul varselväst i alla fall. Gjorde någon sig illa fick vi helt enkelt knacka på.

Cirkustältet på Tuvan hade de slagit upp på den lilla fotbollsplanen invid lekplatsen. Den alltför trånga vagnen med de två stora elefanterna stod parkerade vid sidan om, fjädringen gnekade i takt med att vagnen vickade av och an när de stackars djuren stod där inne i mörkret och svängde sina väldiga huvuden.

På gräsmattan nedanför ”teknikbacken” tränade några män från cirkusen andra exotiska djur. De stod där med piskor och rep i händerna och hojtade och skrek och försökte få ett gäng bångstyriga kameler att utföra konster – såklart stannade jag med uppspärrade ögon och gapande mun och beskådade spektaklet.

Plötsligt fick en av kamelerna nog. Den brölade ilsket mot sin tränare, knyckte till och slet sig loss, brölade igen – och fick syn på mig. Den satte genast av i full galopp i min riktning. Min mun åkte nog igen med en smäll när jag såg hur passgångaren raskt accelererade till full galopp. Jag kan lova att jag inte var sen att vända på klacken och lägga benen på ryggen. Jag minns den overkliga känslan av att bli jagad av en kamel. På Tuvans lekplats!

Jag har med säkerhet aldrig sprungit snabbare i hela mitt liv för jag insåg att kamelen snart skulle vara ifatt. Räddningen uppenbarade sig i form av en SAAB 99 GLE med vår härliga granne, tant Gullan Curman bakom ratten. Hon hade sakta kommit körande på Vinbärsvägen och sett vad som höll på att hända. Hon slängde upp dörren och skrek ”- Hoppa in!”. Jag dök huvudstupa in i Gullans SAAB, Gullan smällde igen dörren, trampade gasen i botten och med en rivstart for vi iväg.

Genom bakrutan såg jag den snopna kamelen stå kvar i dammet bakom bilen och blänga ilsket på oss. Gullan och jag frustade av skratt, och varje gång vi sågs därefter pratade vi om den dag då hon räddade mitt liv från en galen kamel.

Theo Hammar