Vår tur att ta över viken
En av de varmaste somrarna jag upplever under mina fem år i New York sammanfaller med en av aidshysterins många toppar. Något eller några av de stora sjukhusen dumpar medicinskt avfall långt utanför Long Islands kust. Visserligen långt ut till havs men det som inte sjunker driver tids nog in till de långa badstränderna.
Nyheterna visar i inslag blodfläckade bandage och omslag, brutna kanylförpackningar, och man lyckas till och med zooma in på en spruta med kanyl i strandbrynet bland sjukhussoporna. Det är droppen för alla som söker svalka ute vid kusten. Trots nästan fyrtio graders värme på Manhattan töms Long Islands stränder från en dag till nästa.
Nyhetskanalernas inslag med sjukhusskandalen varvas med inslag med budskapet: ’Do you suffer from heat depression?
Call this toll free number …’.
Värmedepression? Det är nog det jag lider av, tänker jag.
Jag lyckas få en veckas extra ledigt från jobbet på tidningen Esquire och bokar en flygbiljett hem till ett svalt och behagligt sommarsverige. Lite kallt i vattnet kanske men inte en aidskanyl i sikte.
Jag bor ute i föräldravillan i Saltis, skäms bort av Jane och Stig med god mat och dryck. Sover länge på morgnarna. De är glada att ha mig hemma och jag gillar att vara där, stämningen är god och trivsam. På kvällarna åker jag in till stan för att träffa kompisar och gå på Café Opera
som på den här tiden fortfarande är Stockholms ledande uteställe.
Den fina, rosa enplansvillan med sjötomt består av tre huskroppar med en tegellagd innergård som vetter mot Neglingeviken. Vid bryggan nedanför huset ligger Jane och Stigs Vator, en öppen liten båt med en femtiohästars Mercury utombordare.
Under min sverigevistelse förvandlas Vatorn till vattenskidbåt och kompisar från Saltis, stan, jobb och Berghs flockas på vår badbrygga. Vi åker vända efter vända inåt slalombacken där viken slutar – och tillbaka i vida bågar så vattnet sprutar över vassdungarna. Grannarna muttrar, det blir svall och ljudet av utombordaren dagarna i ända, i sol såväl som i regn, går närboende på nerverna.
Det finns ett gäng till, vid en brygga längre in, som utnyttjar viken till vattenskidåkning. De är lite yngre och pappa Stig har vid upprepade tillfällen sprungit ned till bryggan, gastat och hött med nävarna när deras båt dragit upp svall och stört föräldrarnas lugna kvällsdrinkar på gården. Men att en mustaschprydd gubbe står och fäktar med armarna nedanför det rosa huset avskräcker inte gänget från att vattenskida vidare.
Nu är det vår tur att ta över viken, vi är äldre och vi är fler. Det yngre gänget håller sig respektfullt på sin brygga mittemot slalombacken med båten förtöjd.
Stig är både duktig utförsåkare och gammal backhoppare med bra balans och till slut övertalar vi honom att göra ett försök på vattenskidorna. Han är då femtiosju år och i god form och kommer snabbt upp i stående. Alla tjoar och hurrar. Stig vinkar, vinglar till men står kvar. Jag kör båten och ökar farten in mot vikens ’vända’ nedanför slalombacken. Där gör Stig en snygg båge i det lugna vattnet utanför svallen. På vägen tillbaka kör jag avsiktligt nära det andra gängets brygga. Jag ser hur de glor och pekar, det är inte svårt att gissa vad de säger: ’Fan, kolla! Det är ju den arga gubben med mustascherna!’ Nu hötter inte Stig med näven. Han vinkar istället glatt åt gänget. Den här gången utan att vingla.
John Bark
John Bark växte delvis upp i Saltsjöbaden och bor nu på Solsidan. På åttiotalet bodde han under fem år i New York men kom gärna hem till föräldravillan på somrarna.
Texten är ett kapitel i den kommande boken ’STIG’ med undertiteln: ”För i helvete John, du kan ju inte skriva en bok om mig som egentligen handlar om dig själv!”