Sista numret – ”Vem ska nu hålla lägerelden brinnande?”

Efter 350 nummer och 5 000 artiklar går Saltsjöbladet i graven.
Redaktionens radarpar Johan Eriksson och Marie-Louise Gravestam gör en minnesvandring och ser tillbaka på 31 år med stolthet och vemod, och frågar sig hur hålet som tidningen lämnar efter sig ska fyllas.

Klent decemberljus silar in från de högt placerade fönstren. Journalisten Marie-Louise Gravestam och redaktören tillika ansvariga utgivaren Johan Eriksson kurar över ståbordet och diskuterar sidplaneringen inför det sista numret av Saltsjöbladet.

Samkörda som de blivit efter alla år går arbetet smidigt men den här gången är rummet fyllt med en air av vemod och retrospektiv. Helt naturligt. Ritar man ett streck i kalendern från idag och bakåt till det första numret passerar linjen över tre decennier.

Låt oss ta det från början
Att beskriva Saltsjöbladets värv låter sig inte göras utan att samtidigt prata om Saltsjöbadens IF. Ty nu precis som i begynnelsen är de två tätt sammankopplade, även om måhända inte varje läsare upplever det.

Saltsjöbladet nummer 1 1993.

Den snart 120-åriga idrottsföreningen identifierade i början av nittiotalet svårigheter att nå ut till den nära omvärlden. 1993 börjar en tanke mogna i SIF:s dåvarande ordförande Ove Jerselius kreativa hjärna. Varför inte starta en tidning? Det skulle både ge föreningen en megafon och de boende bättre lokalt nyhetsflöde. Ove borde veta, han driver ju ändå Frida, en av de mest populära ungdomstidningarna, tänker SIF Baskets ordförande Henning Isoz och Anders Niclazon, ägare av Metro i Tippen (där numera ICA ligger). De tre sätter bollen i rullning.
Journalistaspirerande Petter Åttingsberg tas in som skribent och börjar flitigt producera innehåll. Mitt i arbetet med en artikel om Näckenbadets stigande besökssiffror skruvar någon upp radion. Torgny Mogren har precis vunnit femmilen under skid-VM i Falun och räddat Sverige från ett plågsamt medaljbefriat mästerskap. Petter jublar i kapp med de 50 000 åskådarna på plats och jobbet blir plötsligt ännu roligare. Och den 8 mars vaknar hushållen i Saltsjöbaden och Fisksätra till en ny sorts smäll i brevlådan.

Plektrum och 5,6-tumsdisketter
Johan Erikssons hockeyrör låg på hyllan. Han var drygt tjugo år och hade valt musikens väg i stället för sportens, där bandet Beeflat upptog den mesta tiden.
– Eller det var nog så att jag slog dank ett tag som unga gör, säger Johan med ett snett leende och skakar den alltjämt blonda kalufsen. Mellan två rep kontaktade plötsligt Petter Åttingsberg mig och frågade ifall jag ville skriva om en A-lagsmatch i fotboll till andra numret. Javisst, sa jag, och sögs in i någonting jag aldrig kunde tro skulle pågå till idag.

Processen i starten var hypermanuell och långsam och inbegrep en dos-dator, 5,6-tumsdisketter, fax och viss manuell sättning av tidningen. Därefter tryck på andra sidan Ålands Hav.
– Ja, långt ifrån det digitala arbetssätt vi har idag. Och då kom vi ut 22 gånger per år så den här processen repeterades konstant! Vi skojade om att det var som i filmen Måndag hela veckan med Bill Murray, som gick på biograferna samtidigt. Det var egentligen först när reklamarna Bengt Good och Sara Wilson klev in som vi fick en bättre, smidigare process, berättar Johan.

Det värmde i Johans sportnördsjäl när Marcus Allbäck började spela för SIF Fotbolls A-lag 2013 och blev fotad hållandes klubbtröjan i klassiskt drafting-manér.”En nyhet som jag faktiskt tror att vi var först med, i alla fall intervjun och fotot”. Foto: Johan Eriksson

Ett långt grodhopp
Några år senare och tre kilometer från redaktionen sitter Marie-Louise Gravestam med en kopp te i villan på Skogsö. Hon har tagit en paus från böckerna i sina studier på Poppius journalistskola och bläddrar förstrött i Saltsjöbladet. Så vaknar en lust att bidra som inte går att motstå och hon lyfter luren för att kontakta Johan Eriksson. Vid första mötet klickar det direkt och Marie-Louise hoppar på något som ska fortgå över decennier parallellt med arbetet på Barometern i Kalmar. Hennes första knäck: några grodors märkliga och vanskliga vandring över Skogsövägen.

Ganska snart övergick Saltsjöbladet till månatlig utgivning vilket gett redaktionsduon gott om tid att samla stoff till nästa nummer. Särskilt när produktionsprocessen som i början tog två veckor nu klaras av på fyra dagar. Men därmed har det aldrig varit en snabb nyhetskanal.
– Vi har aldrig haft den ambitionen utan i stället fokuserat på att mer gå på djupet och så objektivt det är möjligt visa verkligheten i Saltis, Fisksätra och Duvnäs. Och inte minst skapa gemenskap och förmedla kärlek till de boende, förklarar Marie-Louise.

Vatten under bron
Johan och Marie-Louise – som båda fått Lions samhällsstipendium för sina publicistiska insatser – tittar ut över några utspridda tidningar från alla tider och menar att 31 år inte kan sammanfattas. Det måste kännas upplevelse för upplevelse. Både stora och små.
– Det finns förstås mindre kul stunder när man stått i ösregnet och väntat på att intervjua någon som aldrig dyker upp. Men det vägs upp av till exempel det roliga slitet med Solsidan Runt och de andra loppen under 2010-talet som förenade vår by. En stor upplevelse var Saltsjöbladets 25-årsjubileum 2017 och de glada tillropen från tågresenärer när vi delade ut ett rykande färskt nummer, ihop med kaffe och bullar från Kringelgården, berättar Johan.

I samband med att Saltsjöbladet fyllde 25 år under 2017 bjöd redaktionen på kaffe, bullar och nytryckt tidning vid ett par tågstationer utmed Saltsjöbanan. Från vänster Micke Jacobson(då klubbchef i Saltsjöbadens IF), Christer Lindgren, Marie-Louise Gravestam, Johan Eriksson och en glad läsare med kaffe i handen. Foto: Lars-Olof Nilsson

Urspårat
Marie-Louise fyller på med ett starkt minne som startade med ett samtal från hennes son i Shanghai en tidig januarimorgon 2013.
– Han hade sett bilder på nätet från en tågolycka i Saltsjöbaden och menade att nyheten fanns överallt. Jag tittade på DN:s hemsida och klockan sju gav jag mig ordentligt klädinpackad av ner till Saltsjöbadens Tågstation i den tjugogradiga kylan. Chocken när jag ser tåget som forcerat avspärrningen och fortsatt in i två våningar i bostadshuset går att få kontakt med än idag. Och så direkt alla frågor. Skulle tåget dras loss? Skulle huset rasa? Jag höll min iskalla kamera jämte den samlade världspressen och följde förloppet i en vecka. Dagar jag aldrig glömmer.

Vid tretiden på natten den 15 januari 2013 for ett av Saltsjöbanans tågset iväg mot ändhållplatsen i Saltsjöbaden, obemannat förutom en tågstäderska som av misstag kommit åt ett reglage. Hon blev svårt skadad men överlevde den våldsamma kraschen när tåget rände rakt igenom en stoppbock och in i ett bostadshus 25 meter bort.
Foto: Marie-Louise Gravestam

Eldsjälar och konstnärer
Någon som gjorde ett stort intryck på Johan var Henrik Westelius, starkt engagerad i Saltsjöbadens församling.
– Henrik gav mig en kyrkovandring i Uppenbarelsekyrkan jag aldrig glömmer. Han var lite udda men hade ett unikt sätt att beskriva miljön på; påläst, engagerat och som om han förstod vad just jag kunde vara intresserad av. Han var en sån fin eldsjäl men som sällan stod i rampljuset. Henrik berörde djupt under den där vandringen och när nyheten kom att han omkommit i Uppsala 2011, tog det mig hårt.
Marie-Louise minns ett ”hembesök” särskilt väl.
– Jag fick intervjua Peter Linde i ateljéen när han arbetade med Alice Babs-statyn som nu står på Restaurangholmen. Det var fantastiskt att se alla små förlagor till allt stort han åstadkommit, till exempel den omtalade Ingo-statyn. Det var som att gå runt i en miniatyrvärld

Att röra sig som civil
Decembernumret 2024 avslutar en era. Det förändrar även tillvaron för Johan som mer kommer fokusera på arbetet som kanslichef på SIF.
– Så klart känner jag ett vemod, samtidigt också stolthet över det kulturkapital vi skapat och förvaltat sedan nittiotalet. Men det kommer även bli lite skönt att kunna röra sig i Saltis som ”civil” igen, inte behöva kolla varje anslagstavla man passerar eller ha stora öron och ögon öppna för nya uppslag.

Tack vare det större teamet
Med blott två i redaktionen har tidningsarbetet alltid vilat på omfattande insatser från andra, utan vars bidrag tidningen inte hade kunnat klara sitt journalistiska uppdrag.
– Vi vill tacka de otaliga som deltagit, både avlönat och ideellt. Inte minst våra krönikörer och skribenter. Vilken bredd! Från John Bark till Jonas Björkman, Tulla Grünberger och så Mats Älfvåg som idogt utbildat Saltisborna i lokalkultur. Men mest av allt känner vi tacksamhet gentemot våra engagerade läsare som hela tiden inspirerat till nya reportage, återkopplat och stöttat, säger Johan och Marie-Louise med eftertryck.

Ett hål skapas
31 år av journalistiskt material har byggt upp en enorm historisk skatt som redaktionen ska utröna användningen för. Kanske blir det något slags arkiv. Men faktum kvarstår: 9 000 hushåll i Saltsjöbaden, Fisksätra och Saltsjö-Duvnäs blir nu en nyhetskanal fattigare.
– För mig personligen är det på sätt och vis bra timing, det här skulle ändå bli mitt sista jobbår. Men likväl känner jag sorg eftersom jag misstänker att det är mycket som aldrig kommer lyftas fram. Sådant som tidigare hade en given plats. Saltsjöbladet har varit en lägereld att samlas kring, alla läser samma sak och har ett gemensamt samtal. Jag undrar vem som nu ska hålla lägerelden brinnande, säger Marie-Louise.

Christopher Toll

 

FAKTA: Saltsjöbadens IF gav också ut Saltsjöbladet under perioden december 1988-hösten 1990 med Sten Feldreich som redaktör.