Krönika – Livets EKG

Slurp kattjoffff lät det när jag gick igenom isen förra söndagen. Jag min fru och ett par med oss var ute på äventyr och på väg genom den lilla kanalen som mynnar i Ältasjön. Det var lite tunt tidigare så vi hade gått längs land en bit men nu såg och kändes det bra. Åker inte ensam och har full utrustning med pik, dubbar, kastlina och ombyte i ryggan. Det gick så fort, hann inte ens få upp armarna och jag doppade tom huvudet vilket förvånade mig. Jag vinterbadar gärna så har inte varit rädd för att bada men har, och skall fortsätta ha, respekt. Det var lätt att ta sig upp, fick ta hjälp av dubbarna men stod snart vid kanten med blodet droppandes om munnen. Hade slagit i iskanten på vägen ner med ömma framtänder och rejäl fläskläpp som följd. Kul få byta om på strandkanten och packa upp ombyteskläderna som legat i skridskoryggan i säkert tio år. Jag hade tänkt på allt, med nytt underställ, torra vantar och varm mössa samt plastpåsar att ha ovanpå sockorna när satte fötterna åter i de blöta pjäxorna. Ryggan blev betydligt tyngre med all blöt packning, men vi kunde åka vidare och njuta av fikastunden i söderslänt som brukligt.

Hann tänka tanken där på fläskläppsfikan, det var en i en kanal där vattnet kan vara strömt jag drog i tänderna rejält – tänk om det varit pannan och jag svimmat och dragits ner under isen… Ingen kul sits för fru och vänner. Tänker även på alla de som samma dag var ute och promenerade på samma is helt utan utrustning, inte ens isdubbar, ofta själva med en hund, inte smart.

Apropå att vara ”under isen” så är ju definitionen av liv en bergodalbana likt ett EKG där ju ett rakt sträck är detsamma om död.

Det enda vi vet när vi är på en topp i livet är att det kommer gå utför. När allt är kanon sätt dig på rumpan och garanterat kommer något skit i livet träffa dig. Det hände mig i veckan då jag hamnade helt oförberedd i en mycket ledsam konflikt med en samarbetspartner och nära vän. Det sa slurp där också och jag blev mer ledsen än jag varit på så länge jag kan minnas. När vi är på botten av vår egen kurva ovan så är det inte svårt att veta vad vi behöver för att ta oss upp igen. Det krävs jäklar anamma, beslutsamhet, och positiva tankar samt action. Eller precis exakt det vi saknar när vi är där…

Detta har evolutionen löst åt oss genom att göra oss till sociala flockdjur. Tack vare att våra liv inte svänger i takt så kan vi hjälpa varandra upp ur den dalen. På samma sätt som frun, Jonas och Mimmi fanns där när jag låg i vaken fanns mina barn, mina vänner där när jag var low. Dotterns kram på kvällen efter att jag berättat att jag gråtit mycket senaste dygnet var precis vad jag behövde och en starkare upplevelse än hon nog förstod.

Jag var ensam på jobb i Göteborg resten av veckan och varje samtal på kvällarna till kompisar och vänner som jag passade på att prata med verkligen drog upp mig på banan igen. Mackan som berättade att han skulle sätta sitt bolag i konkurs, Anna som kvittrade om en lösning smittade mig med just det jag behövde, känsla av gemenskap och sammanhang.

Så åk inte på isen som kan vara tunn närsomhelst själv, och åk inte livets bergodalbana själv heller. Omge dig med vänner och ge när du kan och smitta andra med din energi när de plumsat.

Robert Dybeck