Krönika – Har du tid?

I samtal med min åttaåriga dotter häromdagen slog jag fast att de enda två saker vi tvärsäkert vet är att vi är födda och att vi kommer dö – varpå hon snabbt kontrade med att vi vet nog också helt säkert att vi inte vet hur mycket tid vi har att leva.
Som vanligt stod jag där med öppen mun och insåg att mina barn är mycket klokare än jag.

Jag kan komma på mig själv med att stå och knyta upp tiotals omöjliga knutar på persiennlinorna i hemmet. Se där, så väl jag använder min tid! Halvvägs igenom hinner jag stanna upp och tänka till. Är det här verkligen det viktigaste att göra med min tid just nu? Jag behöver nog en glass! Så får resten av knutarna sitta ouppknutna ett tag till.

Tiden – som mänskligheten omsorgsfullt har hackat upp i år, månader, veckor, dagar, timmar och sekunder är ju ett flöde av möjligheter. Vi har kanske mycket tid kvar att leva, eller bara någon sekund. Alla känner vi någon vars liv plötsligt tog slut mitt i livet, och kanske känner du också våghalsen, bergsklättraren eller storrökaren som ändå blev en bit över hundra. Vi har verkligen ingen aning när det tar slut.

Det finns skäl att ömma över självutnämnda livsfilosofer som uppmanar oss vanliga människor att leva varje dag som om den vore vår sista. I mina öron låter den strategin som en enkelbiljett till total utbrändhet. Inte sällan backas uttalandet upp av ett instagramkonto där de skildrar sina alltför antiseptiska och perfekta liv. Sannolikt är det mentala sammanbrottet egentligen mikrosekunder bort.
Så kallade ”bucketlists” där man radar upp allt man vill göra innan man dör skulle – som någon klokt föreslog – i stället vara uppställd i retroperspektiv. Alltså att man i stället listar det man faktiskt presterat och är stolt över det.

På senmedeltiden (1300-slutet 1400) var medelåldern i Sverige för män ca 45, och kvinnor 42. Räknar man dessutom in den då omfattande småbarnsdödligheten sjunker siffrorna ytterligare till under 40-strecket. Upplevde de sitt liv annorlunda – de som bara hade hälften av den tid vi tror oss ha idag?

Idag är alltså medelåldern nästan dubbelt så hög – ca 79 för män och 83 för kvinnor. Anledningen till den dramatiska ökningen är dels sanitär medvetenhet, alltså att vi vet hur viktig personlig och omgivande hygien är, dels handlar det om grundläggande och avancerad medicinsk utveckling.

Medelåldern ökar dessutom fortsatt stadigt. Forskare hävdar att man numera inte bara medicinskt kan stoppa åldrandet – man kan till och med backa det. Hur det går till låter som ett filmmanus av Steven Spielberg, men forskarna hävdar också att den första 150-åringen redan är född. Kanske är det du?

Även ett kort liv kan vara oerhört meningsfullt på ett eller flera vis. Dagsländor till exempel lever bara ett par timmar upp till ett par dagar i utvecklat tillstånd. Hansländornas enda livsuppgift är något så centralt som fortplantning och ingenting annat. De har mycket små mundelar och äter inte ens under sitt korta liv.

Min farmorsmor lär ha lutat sig över frukostbordet mot min farmorsfar som läste tidningen och frågat på bred skånska “-Är det några roliga döda??”. Ett träffsäkert avdramatiserande av livets ändlighet liksom Astrid Lindgrens inledande ord med systern i det dagliga telefonsamtalet: “-Döden, döden, döden” varpå krämporna lämnades därhän.
Kanske har jag 60 år kvar av min tid – eller så rasar huset ihop om en sekund. Ingen vet och det är perfekt att det är så. Nu har jag inte tid (!) att skriva mer, för jag ska knyta upp alla ouppknytbara knutar på persiennlinorna. Eller äta glass.

Theo Hammar