Krönika – Blandade sensommartankar

Sen augusti. Jag läser i dagstidningen att ”Världen är skakigare än på länge och ingen kommer undan politiken.” och vet att vi är många som tänker så. Och ändå måste vi alla, till syvende och sist, leva våra vardagsliv där vi befinner oss. Så låt oss göra så gott vi kan!

Morgnarna är svala och fuktiga, ibland ligger dimstråk nära marken. De stilla morgnarna är det skönast att gå den tidiga hundpromenaden genom lillskogen vid Saltsjöbanan och vidare bort mot Neglinge skola, där det är tyst och tomt. Doften av vilda djur i snåren visar sig tydligt i hundens beteende. Särskilt rävens doft väcker den djupt liggande jaktinstinkten och hundens vrål är ett faktum!

Jag har lyssnat till nästan alla sommarprat i P1. En varierande skara – några väldigt unga och andra betydligt äldre. En samling komprimerade människoliv med olika bakgrund, erfarenheter och därmed tankar om världen och livet. Gemensamt är ändå en stark vilja att, trots allt, gå vidare. Imponerande förmåga människor har att skapa sig ett värdigt liv!

Dagarna är varma, men sommaren närmar sig obönhörligen sitt slut. Det är alltid en bitterljuv känsla över det. Bara aningen om en ny årstid aktiverar något speciellt i oss. I sociala medier ser man fyllda kantarellkorgar och syltburkar – månntro det är förra årets bilder i repris, tänker jag småelakt. Ingen skulle ändå märka något. Grannbarnen cyklar glatt på morgnarna till Jolleskoj i Neglingeviken, där de får lära sig grunder för seglarlivet. I en och annan trädgård äts det frukost, men de flesta ska tillbaka till arbetet. Dagstidningarnas psykologspalter fylls med goda råd om hur man bäst ska komma tillbaka till vardagen. Sånt gör mig lite fnissig, men om det hjälper någon, så visst…

En söndagseftermiddag promenerar jag i solvärmen genom Fisksätra. Barnen leker på gårdarna, precis som de ska. Vuxna vandrar långsamt samtalande, eller sitter på bänkar och i trädgårdsgrupper och njuter i sensommarens solvärme. En del hälsar vänligt fast vi aldrig sett varandra och jag stannar och pratar en stund med en man som stöder sig på en lång hemmagjord käpp, som gör mig lite nyfiken. Den är gjord av eneträ och fungerar bra, berättar han belåtet.

Jag ser de nybyggda husen i bostadsrättsföreningen mot saltsjöbadshållet. De verkar vara rätt klara. Nacka kommun skriver att det ska bli 375 nya bostäder, men på en stor affisch vid centrum står det 460. Det blir en avsevärd mängd hur som helst. Många får fin utsikt över vattnet. Och där ska bli både äldreboende och förskola. Spännande att se när allt är klart! Trots sedvanlig byggröra tycks trafiken fungera acceptabelt.

Det finns länge än, långt in i september, värme att njuta av. Varför inte prova på något nytt – att skejta?! Numer görs det i alla åldrar, även bland medelålders och äldre av alla kön, läste jag i dagstidningen – därav idén om att det kan vara värt att göra ett försök. Eller prova något som känns mindre äventyrligt. Prata med någon du aldrig skulle tänkt dig att prata med, någon i en annan ålder än du själv är till exempel. Kanhända skapas nya tunna band, någon att heja på i förbifarten, att le igenkännande mot i vardagen. Inte illa!

Räven, ja. En del tycker inte om att rävarna finns så nära vår bebyggelse. Jag råkar tycka att det i huvudsak är härligt med de vilda djuren! Rävens skri i natten är ändå alltid lätt skrämmande, fast jag vet vad det är. Hunden och jag brukar vakna och spända lyssna tillsammans tills det tystnar. Sedan somnar vi lugnt på var sin kudde.

Ansa Messner