Krönika – Att äga ett kulturarv – plikt och privilegium

Att äga en k- och q-märkt fastighet (”särskilt kulturhistoriskt värdefull”) förpliktigar. Det är att inte bara se om sitt eget hus, utan allas vårt kulturarv – både för ägaren och kommunen alternativt länsstyrelsen.
Vårt hus har anor från 1723 och fyller alltså 300 år 2023. Enligt Nackarkivet lär det vara bara ett av tre hus från den tiden som finns kvar i den gamla kurorten Saltsjöbaden. Därtill ligger det i ett område som i sin helhet skyddas av riksintresse, vilket innebär att det ska bevaras intakt för att det ”särskilt tydligt berättar om kulturhistoriska sammanhang i landskapet.”. I detta fall en unik skärgårdsmiljö.

Det är en kittlande tanke att föreställa sig hur det i uppåt 200 år låg i ensamt majestät på näset mellan Neglingemaren och Baggensfjärden, innan Saltsjöbaden tillkom på initiativ av bankmannen och filantropen K A Wallenberg.
Detta fiskarhemman var i begynnelsen en arrendegård till fideikommissen Erstavik. Bland annat ska Bellman ha bott här några somrar. Hela området Rösunda är för övrigt döpt efter gården.

Den första familjen, garvare Djurberg med barn, ska alla ha dött i pesten, marken ner till havsviken var gårdens åkermark, och utöver mangårdsbyggnaden fanns här en mängd ekonomibyggnader såsom ladugård, bryggeri, visthusbod, jordkällare osv.

Idag kvarstår endast ”torpet”, som det lite felaktigt benämns med tanke på storleken efter att en övervåning under tidstypiskt mansardtak också inreddes på 1950-talet.

När vi köpte fastigheten 2002 var fasaden målad med plastfärg och hade murknat. Invändigt fanns inga originaldetaljer kvar och stora delar av den kulturskyddade trädgården var asfalterad. Efter att först ha fungerat som förskola i många år (Da Vinci) och sedan som byggbarack var allt historiskt utblåst. Det krävdes en ruinromantiker för att det skulle få en andra chans.

Så var spekulanterna också få när det såldes: en kulturminnesmärkning har en tendens att skrämma köparna eftersom det innebär att förändringsmöjligheterna är begränsade. I den detaljplan som fastställdes 1999 står det till och med att ”Rösundatorpet med trädgård ska utgöra ett kulturreservat”.

Och så har det verkligen blivit. Under de år vi har bott här har huset fått flera hundra nya grannar; runt 50 nya lägenheter, en skola, skönhetsklinik, frisör, tandläkarmottagning… Det som så sent som 2002 var periferin av Rösundaområdet är idag istället centrum. Och i ivern att exploatera verkar kommunen ha glömt att det i detaljplanen också står att närområdet ska utvecklas ”med stor respekt för den historiska miljön”, exempelvis skulle vägen ner i naturreservatet Tattby fortsatt vara grusad.

Det får mig att minnas min favoritsaga som barn, Virginia Lee Burtons ”Det lilla huset” som handlade om ett litet bulligt rosa hus beläget på en kulle med tusenskönor (vårt ligger istället i ett hav av gullvivor, nu alltmer i ett hav av bilar), men där staden kom allt närmre och närmre – för att slutligen sluka det.

Men eftersom det var en saga med ett lyckligt slut kom där en ung barnfamilj och flyttade ut det på landet igen, på en ny kulle med tusenskönor. Kanske blir det så en dag.

Hoppas.

Ylva Lagercrantz Spindler