Krönika – 45 cm snö i mars, Yippie?

En bra bit in i mars och Snödropparna stod vita och fina utmed husväggen.

TV-meteorologerna visade kartor på hur långt norrut våren kommit.
Då slog vargavintern till med full kraft för första gången år 2023.
Men oavsett vad vi tycker om snöskottning, pulsande, uteblivna bussar och skrapande av bilrutor, så berörs åtminstone jag av naturens enorma kraft, men även av dess ofattbara skönhet. Morgonen efter snöstormen vaknade vi till det vackraste av vykort, en värmande sol, stiltje och takdropp. Veckan innan hade vi haft möjligheten att uppleva ett magnifikt norrsken över Baggensfjärden.
Naturliga fenomen som får även de segaste av livsandar att vakna till liv.

Trots tillfällig comeback för vinter, är det nu påtagligt att ljus och värme är på väg. Varje dag blir märkbart ljusare. Häromdagen syntes hela solen ovanför grannhuset till morgonkaffet. Solens strålar värmer nu och ger kraft. Bitvis har årets vintersäsong upplevts som om man levt i en kolsäck; svart när man vaknar, grått på dagen och svart när man är hemma igen.
Nu sprudlar vårkänslorna och vinterkängorna fick förra veckan ge plats åt de lite tuffare lågskorna. Efter några dagars kippande i plaskvåta strumpor kom vinterkängorna ut ur garderoben igen… ”-En fluga gör ingen sommar…”

Annars upplever vi tider av oro, och då är de små ljusglimtarna i vardagen viktiga. Härom veckan när den värsta snön yrde, sniglade jag mig modstulen fram i Stockholmstrafiken i en fart av i knappt 3,5 km/timmen… Bilradion varvade dyster trafikinformation med dito nyheter om räntor och krig.

När det äntligen kom lite musik ändrades plötsligt sinnesstämningen på några sekunder. Både låten och rösten träffade mig rakt i hjärtat.
Väl hemma laddade jag ned Rihannas Lift me up, från filmen Black Panther. Sedan spelade jag den två gånger på högsta volym innan jag upplyft nynnande lade till den i min favoritspellista.

Små glädjeämnen är också glädjeämnen, och här följer några man lätt missar, men som finns på nära håll.
Har ni sett Kattugglan på Skogsö? För några år sedan satt en uggla ganska ofta i ett hål i en ek utmed stigen mellan Skutuddsbacken och Kapellet. Ugglan blev det givna samtalsämnet bland flanörerna i Saltis. Sedan försvann den; kanske var den gammal… Flera år gick, men varje gång vi gick förbi med hunden tittade vi upp och kollade om den var tillbaka. Sedan plötsligt den fjärde oktober 2022 satt där plötsligt en ny (eller samma) uggla i samma hål, i samma ek. Bilden på den spreds glatt i vår familje-
chatt. Nu har den varit borta ett tag igen, men vid varje promenad tittar vi med förväntan upp mot hålet i trädet.

Få företeelser värmer så mycket som när man ser förskolans alla ungar, hand i hand på väg ut på skogsäventyr iklädda bylsiga overaller och färgglada mössor.
De skrattar, vinkar och tackar då man saktar in och släpper över dem vid övergångsstället. Där har vi framtiden tänker jag, men kan inte låta bli att påminnas om vilket ansvar vi vuxna har som förebilder…

Ibland kan till och med ett kort möte ändra ett negativt mindset, ge ny energi och locka till skratt. Just idag tänker jag på en av tjejerna i kassan på ICA Tippen som alltid smittar stressade kunder med sitt goda humör. Eller när man får en vänlig igenkännande vinkning från Simon på Panda Express.
Små gester som gör stor skillnad när vardagen kanske haltar.

I mitt jobb har jag förmånen att få träffa fantastiska människor som lyckas gå vidare trots svåra utmaningar. I dessa möten har jag lärt mig hur mycket det betyder att hålla humöret uppe, men också hur olika vi definierar att lyckas…
Ett minne som ofta poppar upp i huvudet, är från ett möte med en klient som stod inför en vid första anblicken, oöverstiglig utmaning.
Jag frågade hur hon kände inför detta, varpå hon med ett leende svarade:
”-Antingen går det bra, eller så går det över…”

Thomas Gross