Haiga – ögonblick som förstoras upp

Eva Jonsby, sekreterare i Svenska haikusällskapet vill lyfta fram konstformen haiga som hon beskriver som en målning, i hennes eget fall oftast en akvarell, tillsammans med en associativ text, en haiku. Med början den 7 november ställer hon ut egen haiga på biblioteket i Saltsjöbaden Centrum.

Haiga är en konstform besläktad med den mer allmänt kända japanska haikudiktningen. Men även haigan har en lång tradition även om den förändrats med tiden. En haikudikt tillsammans med en bild, så kan man beskriva haiga som från början samsades med en tuschmålning, ofta gjord ”i ögonblicket” med några svarta penselstreck. En haiga, till skillnad från en haiku, är både text och bild.

Ett sätt att förnya haigan är att istället för en tuschteckning måla en akvarell, en teknik som också kräver ögonblickets koncentration till skillnad mot exempelvis oljefärger där det går att ta bort, göra om och måla nytt.
Eva Jonsby bor på Bergudden i Saltsjöbaden och skriver både haikudikter och ägnar sig åt haiga. I hennes eget skapande är det oftast bilden som kommer först. Orden som skrivs på bilden, haikun samspelar med målningen och lägger till något som fördjupar bilden. Men den korta koncentrerade haikudikten kan även skapa en kontrast och ge en spänning åt haigan, bli en överraskningseffekt.
Själv försöker Eva Jonsby hitta ett litet glapp mellan text och bild för att hitta den där spänningen.

– En haiku som förklaring till bilden skapar inte en haiga. Ett glapp mellan bild och text får finnas men det får inte vara för stort, inte heller för litet. Då händer ingenting, säger Eva Jonsby som menar att det måste finnas magi i en haiga, som ett ögonblick som förstoras upp.
– Haikun ska inte vara en kommentar till bilden, det ska tillföra något som gärna får ge en oväntad tvist eller tanke. Inte alltid helt självklar, ibland vill betraktaren kanske fundera en stund och det är fritt för var och en att tolka en haiga.
Eva Jonsbys akvareller är ofta föreställande. Efter att hon gjort bilden, målat akvarellen skriver hon haikun, som är några korta rader koncentrerad dikt. Formatet kräver koncentration, att hitta de betydelsebärande orden som ger haigan den helhet som gör att betraktaren, läsaren, får upp en bild, är en utmaning.

Det krävs ingen förhandsinformation för att förstå en haiga, den kräver inga konsthistoriska referenser. Och att sätta en titel på en haiga ”känns som lite av en förolämpning”, enligt Eva Jonsby.
– Jag ska ju inte berätta för betraktaren vad den ska uppleva. Att se och förnimma utifrån en egen upplevelse är så viktig, säger hon.

Marie-Louise Gravestam