Glansfullt 50-årsjubileum med svensk Formel 1-hjälte på plats

Racerbanan Mantorp Park firade de första 50 åren med pompa och ståt. Arrangemanget förvandlades till en tidstunnel bakåt i tiden, på plats var över 600 utställningsbilar och på banan drygt 250 klassiska tävlingsbilar i spännande race. Team Saltsjöbaden Racings ”Mustang-gang” var på plats, med Christer och Cissi Andreassen i spetsen, med sin läckra FIA-certifierade ”vildhäst”. Reine Wisell Formel 1-stjärna på 60- och 70-talet satte en alldeles extra fin guldkant på racehelgen.

God fortsättning! Hoppas jul- och nyårsledigheten skänkt en bra kraftsamling att ta med in i det nya årtiondet. Motorspalten glider likt färden i en roddbåt in i det nya decenniet med blicken bakåt men även framåt i en sorts ”splitvision”. Vi mjukstartar på Mantorp Parks jubileumsfirande med ett rekordstort antal klassiska klenoder plus moderna sportvagnar och diverse hobbybilar. Den 31 augusti 1969 flaggades det allra första racet iväg på den nybyggda banan (4,1 km lång, idag 3,1 km sedan ”Romkurvan” tagits bort på 80-talet).
En starkt drivande kraft bakom projektet var Joakim Bonnier, vår då främsta internationella racingstjärna, som även deltog i premiärracet bakom ratten på sin Lola T70. I Formel Vee-heatet sågs en ung Niki Lauda. Året efter kördes ett stort internationellt Formel 2-lopp med hemmasonen Reine Wisell, på gridden fanns också Ronnie Peterson och Joakim Bonnier, av svenskarna lyckades Bonnier bäst med en 6:e plats. Banan har genom åren stått som värd för mängder av minnesvärda internationella race.

Bland mullrande ”jänkarjärn”
I depåboxen där Saltis ”Mr Mustang” Christer Andreassen huserar råder en helt underbar atmosfär av genuin ”Americana”. En Mustang, en Plymout Barracuda, en Camaro och en Corvette! Mest motorsportmeriten i gänget har nog Christers gode vän Jari Konola, ”the flying finn” från Ingarö, en mästerlig motorbyggare som jobbat i USA hos Chryslers Pro Stock team, och varit en internationellt toppmeriterad dragracingförare som numera sadlat om till historisk racing. Med mottot: Alltid vinna! Nu blev det inte en plats högst upp på podiet med Barracudan men en stark andraplats i klassen standard och GT-bilar 1966–1971. I Christers klass dominerade som vanlig omöjlige #93 Victor Israelsson med sin Mustang från 1965, men med två fina körningar kunde Christer ro hem starka placeringar i mitten av de knallhårda V8:a racen. – Jag är mer än nöjd med min raceweekend, har alltid gillat Mantorp med långa rakan och de svepande böjarna som verkligen passar utmärkt för Mustangens potenta karaktär, säger Christer med ett leende.

Reine Wisell signerar Motorspaltens arkivfoton.

Racinglegenden Reine Wisell
Det är en ständig ström av media och racefans som vill byta några ord med ”The Sideburn Swede” som engelsmännen kallade Reine när det begav sig under ”the golden years of F 1”, i slutet av 60- talet och början av 1970-talet. Han håller hov inte långt från Saltis-boxen, vid hans sida står en gul F 2-bil han körde för Picko Trobergs Team Pierre Robert i början av 70-talet. Den nuvarande norska ägaren berättar att efter den tjänat ut, så var den väggdekoration en tid hemma hos Picko.
Så småningom bli det en lucka för Motorspalten, vi får ett litet snack och hinner också med att få några egna gamla svartvita arkivfoton signerade – Reine in action på Skarpnäck 1965 i en MG Midget och ett snapshot från Brands Hatch 1972, ett depåsnack med vännen Ronnie Peterson. Ser att Reine bli känslosam när han tittar på bilderna, och säger spontant: – du ska veta att Ronnie och jag var mycket nära vänner även om media försökte framställa oss som bittra fiender. Reine körde sitt allra sista F 1 race 1974 i Anderstorp.
Vill du veta mer om Reines imponerande racing-karriär: www. reinewisell.com

En stilla fundering
I bilen hem från Mantorp svävar tankarna fritt, klassiskt motorintresse handlar, åtminstone för mig, ju om dofter distinkt motorljud, i tydlig kontrast till det föga intresseväckande gnisslande ljud som dagens moderna elektriska formelbilsracing bjuder på. Jag kan bara stilla hoppas att den klassiska racingen får växa, leva vidare, och ha sin givna plats trots att vi otvetydigt står inför ett paradigmskifte för bilismen i stort.
Liss Lars-Erik Larsson