Älfvåg – Transportör, Pottkusk eller Biljardspelare?

Ja, så var det dags att ta fram Olivettin och knacka ned några rader igen. Förra gången blev det kortfattat om en vägkorsning i Neglinge.

Men jag hade endast tillgång till min telefon som skrivhjälp och platsen var ett skraltigt motell utanför Harrisburg PN. Som ni säkert vet är det svårt att skriva längre texter och dokument med små tangenter i en telefon, så jag hoppas jag är ursäktad. Trots detta fick jag många trevliga läsarbrev om vägkorsningen(de flesta från boende i Neglinge), nog om detta. I måndags tillbringade jag en timme inne på kära gamla, Tippen för att intaga lunch. Under denna timme fick jag frågan från fyra olika förbi passerande
– Vad blir det nästa gång? Svar– vet ej, men kanske det blir något om min korta karriär som sjukvårdsbiträde på sjukhuset.

Bakgrunden till mitt inhopp inom vården var som för många saltsjöbadsungdomar i mitten av sjuttiotalet, möjligheten att kunna tjäna egna pengar. Och vad var det enklast och lättast att få ett extra jobb? Svar: Saltsjöbadens Sjukhus. Sjukhuset var nästan helt nybyggt, ja eller rättare sagt ombyggt från badhotell till sjukhus och led av ständig personalbrist. Bara man fyllt sexton var det fritt fram att söka jobb. Ett telefonsamtal med personalchefen och en femdagars kurs på Stureby Sjukhus i konsten att tömma bäcken och bädda, sen hade man ett jobb.

Min första arbetsdag som var sommaren 1975 fick jag frågan om jag ville arbeta som transportör eller biträde. Insåg att det var nog smartast att vara biträde på avdelning än att stressa runt med patienter i rullstol från och till matsal, sjukgymnastik, bad, terapeutavd, mm. Kanske var det ett felval, det visade sig ganska snart att som biträde hade man hela tiden ett vakande öga på sig från avdelningssköterskan som såg till att man var alert när någon patient påkallade hjälp.

För transportörerna var livet lättare. Var höll transportörerna till när man som mest behövde transporthjälp till någon rullstolsbunden patient? Eftersom det inte fanns personsökare eller mobiltelefoner var de inte lätta att hitta. Vilket gjorde att man som oftast själv fick bli transportör. När jag efter en tid tog upp problemet med en vaktmästare fick jag svaret på problemet. Han förklarade för mig att de extra anställda som är lite lata och inte vill tjänstgöra som ”pottkusk” blir transportörer för då kan dom smita undan till biljardsalongen, där dom spelar biljard och dricker kaffe med fri tillgång till kanelbullar. När jag i fortsättningen fick order från någon avdelningssköterska att köra någon patient svarade jag – Nej, men jag kan gå och hämta en transportör- jag vet var dom finns.

Att driva ett sjukhus med biljardsalong kan givetvis vara trevligt för patienter som är pigga och intresserade av kö-spel. Men samtidigt kan det inverka på arbetsmoralen och då tänker jag på extra anställda transportörer!! Att jag valt rätt visade sig när sommarlovet led mot sitt slut. Det visade sig att som biträde kunde man även få helgjobb med dubbel övertidsersättning. För min del blev det två lärorika år som sjukvårdsbiträde och biljard blev det tillräckligt av när jag hösten 1977 hamnade som befälselev på Skaraborgs Flygflottilj. Underbefälsmässen hade nämligen biljardrum!!

Snart Jul !!! Hälsningar
Mats Älfvåg