Älfvåg – Harry Kullman – Slagskämpen

Bokrecensioner tänker jag inte ge mig på, Dock kommer månadens rader att delvis handla om en bok och dess handling. Jag som så många andra har väl haft som förströelse att läsa så kallad kiosklitteratur, det vill säga enklare thrillers i pocketutgåvor.

Det är just en thriller skriven av författaren Harry Kullman (1919-82) som kom att intressera mig extra mycket när jag i Neglinge kiosken i början av 80-talet köpte pocketboken Slagskämpen.
Neglingekiosken var då en välsorterad Pressbyrå. Varför blev det just Slagskämpen? Svaren är tre, nummer ett: huvudpersonen i boken tjänstgjorde på samma militärförband som jag själv gjorde när boken skrevs, svar två: handlingen utspelar sig till stor del hos en skum affärsman i Saltsjöbaden, svar tre: jag gick aldrig ur ett rejält råkurr under min skoltid som förlorare, så det mesta passade in på undertecknad. Om man skall ge boken något betyg eller försöka mig på en recension blir nog min personliga kommentar följande: Kullman skulle nog ha stannat vid att skriva ungdomsböcker vilket han var en mästare på. Men, men mitt betyg blir; en skaplig thriller att slå ihjäl en stund med, kanske på en tåg eller flygresa. Jag läste boken och så mycket mer blev det inte. Det skulle visa sig att boken några år senare skulle få ytterligare plats i mitt liv.

När min förbandschef vid Kustjägarskolan kallade till sig två unga sergeanter, varav jag var den ena kallade till vad vi trodde en normal ordergenomgång skulle det visa sig att ärendet var något helt annat! Det hela handlade om en förfrågan från ett filmbolag som önskade komma till förbandet och filma några scener till en långfilm. Chefen berättade med en lätt irriterad röst- Det är visst någon bok som heter Slagskämpen som skall bli film. Frågan ställdes till mig och min kollega. – Vill ni ställa upp i några scener så kommer ni med i en långfilm som skall ha biopremiär nästa år. Vi svarade blixtsnabbt – Ja!! Nu äntligen kommer jag bli upptäckt och äntligen bli skådespelare. Tredje gången gillt! Jag hade nämligen provfilmat för rollen som Tommy i Pippi Långstrumpfilmerna och blivit utsorterad till förmån för Per Sundberg som fick rollen.

Andra gången var 1972 då provfilmade jag till rollen som Anderssonskans Kalle, trots enträgna teaterlektioner hos Dagny Kronlund vid Saltsjöbadens Teaterklubb även då ratad. Nu äntligen skulle jag få en roll tänkte jag. Enligt mitt tycke skulle jag passa perfekt till rollen som slagskämpen, jag kände väl till Saltsjöbaden där mycket av handlingen skulle utspela sig, samt väl insatt i den del i handlingen som skulle utspela sig vid ett kustjägarförband. Allt var solklart. Filmbolaget ville ha en kort meritförteckning samt fotografi, om svaret blev positivt var rollen min. Rollistan i övrigt var spikade till ett helt gäng kändisar; Gösta Ekman, Lena Endre, Hardy Krüger och Dennis Hopper. Perfekt, det blir bra att få lära känna dessa, sen är det raka spåret till Hollywood. Ja, ja – Nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig. Visserligen fick jag en roll i filmen som marininstruktör, men när väl filmteamet kom ut till Rindö för att spela in var det endast en kameraman och ljudtekniker som kom. Såg inte skymten av varken filmregissören Tom Clegg, Gösta, Lena, Hardy eller Dennis. Rollen visade sig mer vara av karaktären statist. En hel dag körde jag gummibåt med ett gäng attackdykare fram och tillbaka i Myttingeviken och gav order om fällning, sedan tackade filmteamet för sig och försvann. När väl det var dags för premiär visade det sig att det mesta med mig var bortklippt och endast min kollega Björn Wallmark kom med på rollistan. Besvikelsen var stor och sedan dess har jag aldrig funderat på att bli filmskådis. Skall jag vara ärlig slår tanken mig ibland -tänk om dom valt mig och inte Kåre Mölder till slagskämpen, då kanske livet gestaltats annorlunda. Pocketutgåvan av Harry Kullmans Slagskämpen har jag kvar i bokhyllan, men nu mera endast för att påminna mig om att jag aldrig skall söka fler filmroller.

Trots detta befinner jag mig i skrivande stund i Cannes för att gå på filmfestivalen. Men jag får nöja mig med att stå bland publiken och inte som jag hoppades som ung att få promenera upp för den röda mattan till festivalpalatset iklädd smoking.

Ja då blev det en personlig berättelse denna gång om en filmkarriär som gick upp i rök.
Våren är här– njut av värmen.
Mats Älfvåg