Krönika – SÅ SKAPAS MINNEN
Var tog barndomens och uppväxtens jular vägen?
Vad hände med vår lovande framtid?
Varför läggs alla papperstidningar ned?
Trots att mer än tjugofem år passerat och båda mina föräldrar gått ur tiden framkallar läsningen av mammas dagbok från julen 1997 en stark känsla av fysisk närvaro. Plötsligt befinner jag mig med familjen i föräldrahemmet på Ringvägen 56. Tidsresan är omedelbar och julstämningen sprider sig i kroppen som värmen efter det första glaset Cava.
Mamma Janes handstil är säker och tydlig när hon beskriver förberedelserna inför den avlägsna julhelgen. Jag hör en kork smälla av i köket; pappa har tröttnat på att vänta in syrran med familj och öppnar välkomstbubblet. På den här tiden bor vi på Solsidan och skålar in julaftonen en god stund innan syster Molly med familj anländer lagom till årliga Kalle.
Egentligen har jag inte alls tid med nostalgisk eskapism. Jag är i vårt hyrda containerförråd norr om stan för att hämta hem Janes alla dagböcker, inte fördjupa mig i dem sittandes på en flyttkartong. Jag slår igen de röda dagbokspärmarna just som vi ska sätta oss till bords i berättelsen. Men en känsla dröjer sig kvar; vad hände egentligen med alla firade jular från förr?
Apropå nostalgi, tider som flytt och tillbakablickande. Nyligen åt jag julbord på Grand i Saltis med ett gäng gamla kompisar från uppväxten. Vi konstaterade att det gått över femtio år sedan vi först sågs i Samskolans korridorer och planerade helgernas fester. Visst har vi förändrats, grånat och tappat hårsvall sedan dess men efter ett tag (och några snapsar) såg vi exakt ut som förr. Mycket märkligt. Men kanske har vi ändå blivit klokare, definitivt mer erfarna, ärrade och samtalen har mognat. Låt vara från en låg lägsta nivå då det begav sig.
Vi konstaterade också det irrationella i att tiden går fortare ju äldre man blir. Det borde förstås vara tvärtom, som ung ville vi oftast att tiden skulle snabba på lite; så att man blev tonåring, fick köra moppe, blev myndig, köpa ut, köra bil, flytta hemifrån, tjäna mer pengar etc etc. Otålighetens lista var lång. Det leder till nästa fråga; var tog framtiden vägen?
För några veckor sedan ringde Johan, Saltsjöbladets chefredaktör och frågade om jag ville skriva tidningens sista krönika. Sista? Ja nu skulle Bladets pappersutgåva läggas ned efter 30 år. Jag var både smickrad och lätt bestört.
Ännu en papperstidning går i graven alltså, tänkte jag upprört, offer för besparingar och allmän digitalisering och onlineifiering. Jag tog det nästan personligt. Min lokala favoritblaska även den snart ett minne blott. Åtminstone på pappret.
Men samtidigt; vad vore julen, och livet, utan minnen? För att minnen ska skapas måste tid passera och saker försvinna. Och förnyas.
Med det sagt önskar jag alla läsare en minnesvärd jul. Därtill jul- och nyårshelger med många trevliga återträffar. Och inte minst önskar jag en riktigt god digital fortsättning på det nya publicistiska året till Saltsjöbladet online i den form det blir.
John Bark
John Bark är grafisk formgivare och författare och arbetar nu med biografin ’Jane Bark – Ett fulltecknat liv’ som utkommer på Carlssons förlag våren 2025.
Jane var en av Sveriges skickligaste och mest uppskattade illustratörer med en karriär som varade över 60 år