Krönika – Vasaloppet som gud glömde

Christopher Toll är kommunikationsstrateg och författare. Uppvuxen i Saltsjö-Duvnäs men Saltisbo med två tonåringar sedan ett par år. Klev in som ordförande i SIF Skidor under hösten och njuter av Stockholms bästa konstsnöarena nästan varje dag.

Foto: Vasaloppet

Spice Girls var på topp och lådvinet hade hittat hem till svenskarna. 1997 fyllde jag trettio och ville fira in ett nytt decennium på ett annorlunda vis.

– Vasaloppet kanske? frågade min kusin Peter en dag. Jag sög på utmaningen i två sekunder och så var det bestämt, ty sådan är vår relations dynamik.
Hybris är en cocktail av driv och bristande verklighetsförankring. Jag, en förvisso vältränad kille men med obefintlig skidteknik, satte upp ett mål: Slå kungens tid på 7:10. Vi köpte ny utrustning, tränade i Ågesta, åkte till Trysil på skidhelg. Totalt gav det tjugo mil i benen, alltså lite drygt två vasalopp. Vi ansåg oss redo.

Kvällen innan bodde vi med några andra åkare. Thomas, en gänglig skidorienterare från Täby, hade med nyheten fluorvalla, men var inte helt säker på vallatekniken. Vi stod därför i en utkyld bod till två på natten för att skapa det perfekta fästet.
Några timmar senare, omgiven av tiotusen andra står Peter och jag förväntansfulla i starten. Pang! Vi är iväg, men ingenting händer. Toppluvekön står stilla i Sälens motsvarighet till morgonrusningens Essingeled. Efter femton minuter har vi tagit oss blott 400 meter och nått den ökända första backen. Då upptäcker vi hur nattens vallatimmar varit bortkastade. Fluor är bra för tänderna men i nollgradigt väder är vallan usel, skidorna är som blankpolerade.

De första timmarna är en kamp med bara kort vila utför. Stress får oss att inte ta tiden att valla om. En tankevurpa driven av den där hybrisen.
Efter knappt tre mil når vi Mångsbodarna, tar en bulle som växer i munnen och lämnar till slut in skidorna hos en man i toppig mössa. På trettio sekunder har de fått perfekt fäste.
Vi tänker oss hur dalmasen muttrar något om ”Stockholmare och konstiga pulver” när det vasalopp vi planerat för börjar. Benen är glada, vi är glada och vinkar till publiken längs spåret. Och en titt på klockan kungör att än finns chansen att avsätta en regent.

Efter ett par timmar av flyt drar en front in från väster. Duggande övergår i ihållande regn. Samtidigt skickar mitt vänstra knä en illavarslande signal till hjärnan. På bara tio minuter går sedan knäet från tjänstvillig arbetare i baklyftet till total strejk. Det går inte att lätta benet utan knivhugg i knäskålen.
Jag finner mig i fosterställning vid spåret och ber gud om hjälp. En otippad reaktion från en icke troende ung man. Peter står oroad bredvid men påminner om att det bara är två mil kvar och det nesliga i att bryta nu.

Som en knockad boxare reser jag mig på nio och skakar huvudet. Resten av loppet sker med stakning i upplösta spår, tröga som sandpapper. Det är ett töcken. Regnet blandas med smärtframkallade tårar. Jag hatar och stakar, hatar och stakar. Så uppenbarar sig en kurva och en raka. Där framme; en portal med texten: ” ”I fäders spår för framtids segrar”. Det kändes måhända inte som en seger men efter nio mil var jag i mål. Men kungen förblev alltjämt kung.

I bilen hem bestämde jag mig för att det här inte skulle bli mitt sista minne av världens största skidtävling. Det har därför blivit ett flertal vasalopp. Det främsta förra året, då jag i strålande sol leende tog mig till Mora och såg ett personbästa i målklockan.

När jag på söndagar nu står på skidarenan och hjälper skateåkare att hitta balans och rytm tänker jag: det hade inte varit dumt om jag haft en klubb i min ringhörna där för tjugofem år sedan. Personer att rådfråga om teknik, vallning och lämplig träningsmängd för att slippa skador. Och hur man genomför ett lopp där prestation och njutning får gå hand i hand.
Christopher Toll