Nu sparar vi på energin

En morgon blev tåget från Solsidan stående ovanligt länge för att få klarsignal att köra in till Igelboda. Jag satt vid ett fönster och hade fin utsikt ner över hundrastgården. Där på grusplatsen stod fyra män intensivt inbegripna i någon djup diskussion.

Från varje husse gick ett koppel ned till en hund vid husses fötter. Kopplen hölls stramt och hundarna nådde lite lagom fram att nosa på varandra. Tåget fick vänta länge, männen och hundarna rörde sig inte heller och jag började fantisera över hur det skulle låta hemma hos de fyra herrarna när de återvände efter dagens hundpromenad:

Hustru 1: Gick ni till hundrastgården som jag sa?
Make 1: Ja, så klart vi gjorde!
Hustru 2: Du gick väl till hundrastgården?
Make 2: Ja.
Hustru 3: Så skönt för lilla Eloise att få springa i hundgården! Make 3: Mmm…
Hustru 4: Härligt för Torkel att få springa lös i hundgården!
Make 4: Lös? Du sa inte att jag skulle släppa honom lös…

Inte snällt mot männen såklart, men visst ska vi spara på energin. Inte just på den typen av energi kanske. Men se det som en liten allegori över vårt samhälle just nu. Vi går med hundarna till hundgården och vet mycket väl att de är där för att få springa runt och ha kul, ändå får de bara stå i koppel i gruset.

Precis som vi vet att vi absolut måste spara på el och fossila bränslen och ändå lyser en massa onödiga belysningar och vi susar runt hit och dit i en massa olika fordon.
Men det behöver inte vara ett dugg svårt att spara. Tvärtom! Om vi alla bara släcker varannan lampa här i Saltis, stänger av våra standby funktioner och använder våra maskiner med förnuft så sparar vi en hel del. Sänker vi dessutom våra innetemperaturer och har lite mörkare om natten sover vi betydligt bättre och blir pigga, vackra och glada och orkar ta långa promenader eller cykelturer ute i vår härliga natur.

Och apropå natur. Naturen och alla dess vilda invånare jublar om den får mer mörker och ges en liten chans att leva de liv de var ämnade för. Dessutom får vi en underbar möjlighet att se stjärnhimlen på riktigt. På 1920-talet var ljusförhållandena i Saltsjöbaden ett så fullgott alternativ till Stockholms observatorium att man valde att bygga ett nytt observatorium här, när Stockholm blivit ljusförorenat.

I Saltis är det fortfarande bättre än i Stockholm och på den europeiska kontinenten, men ofta tänker jag med sorg på alla de barn som växer upp i världen utan att någonsin ha sett en riktig stjärnhimmel. Så svårt det måste vara för dem att orientera sig; placera sig själva i tillvaron och inse människans litenhet i universum.

Tänk så mycket kraft och energi en klar kväll med strålande stjärnor ger när det gäller att finna ro i sin alldeles egna plats i livet. Människan ges en inre frihet och lycka över att kunna tänka fritt. Och det är väl i alla fall frihet för alla människor att få tänka och känna fritt, som vi vill ha. För, med en ologisk och halsbrytande vändning, kan man då, likt herrarna i hundgården, faktiskt själv avgöra vilken energi man vill spara allra mest på.

Misse Ljungström