Krönika – Adjö Saltsjöbaden?
Efter 23 år på Solsidan säljer vi villan och lämnar Saltis. Barnen är utflyttade och två personer behöver trots allt inte 280 kvm boendeyta. Det är, som man säger, dags att gå vidare. Men frågan är om man verkligen kan lämna Saltis? Mentalt. Det hela började 1970 …
Va! Ska vi flytta?!
Jag slutar reta syrran på andra sidan frukostbordet och ställer in frekvensen på föräldrarnas samtal. Det jag hör är oroande för att inte säga alarmerande. “… köpa sjötomt i Saltsjöbaden … bygga hus … ett tillfälle som inte får gå förlorat …
Jag är tolv år gammal och att lämna klasskompisarna och min trygga uppväxtmiljö på Lidingö är likvärdigt med landsförvisning. Ja värre.
Aldrig i livet! säger jag. Då får ni flytta själva. Jag stannar!
Slottsarkitekt Axel Kandell är allt oftare på besök hemma i vårt radhus. Alltid med rullar under armen för att presentera ritningar eller små papp- och senare trämodeller av vårt nya hus. Syrran och jag våndas och flyr fältet så fort det förhatliga Saltsjöbaden nämns. Axel Kandell är en trevlig farbror men jag njuter ändå i smyg när hans Citroën tappar hydrauliken och både broms- och herrelös rullar utför vår garageuppfart, över gatan och in i radhusträdgården på andra sidan. Men inte ens det sätter stopp för hans fortsatta besök, ritande och modellbyggande. Flytten närmar sig obevekligt.
Tre år och några rejäla fördröjningar senare inkluderat bygglovsstopp och grannar som protesterar mot den rosa husfärgen så flyttar vi in i den arkitektritade enplansvillan nära Tattbybron vid Neglingeviken. Det är en vacker sjötomt, nu styckad i sex delar. Vårt hus står precis där konstsamlare Klas Fåhraeus pampiga jugendvilla byggdes 1898. “Vi fick bästa tomten”, säger mamma. “Och finaste huset”, lägger pappa till. Grannarnas upprörda färgprotester klingar av när de får höra att slottsarkitekt Kandell plockat den rosa färgen från Kina träslott på Drottningholm.
Första året tar jag moppen tillbaka till Lidingö varje helg men efterhand får jag andra intressen och nya kompisar. Saltis är inte så dumt ändå. Fågelintresset ger vika för fester och nöjen, Samskolan är mer en sambandscentral för planering av helgens aktiviteter än ett lärosäte. Betygen sjunker, men jag trivs.
Tonåren går, jag flyttar in till stan, pluggar på Berghs School of Design och jobbar på reklambyrå. 1983 emigrerar jag till New York. Efter fem år på Manhattan har jag träffat min blivande hustru och vi flyttar på prov till Sverige. Ett år säger vi, sen drar vi. Föräldrarna bor kvar i Saltis, mitt pojkrum är intakt.
Vi blir kvar. Inte i Saltis men i Sverige och Stockholm. Hyr lägenhet. Skaffar egen lägenhet. Köper sedan hus i Saltis, Solsidan. Cirkeln sluts. Tillbaka till ungdomen. Med viss vånda, jag hade ju lämnat den fina förorten. Så här skriver jag om tillbakaflytten i en tidigare krönika i Saltsjöbladet: “Jag flyttade ju. Lämnade barndom och tonår bakom mig. Tog mig ut i vida världen. Och där stod jag sen, på cool klubb i New York. En drink i ena nypan och en cigg i andra. Och så plötsligt … SNÄPP! Är jag tillbaka! I Saltis! Finner mig själv i Ica-kön på Tippen! How the f**k did that happen, liksom! Jag måste haft en gigantisk gummisnodd, längd Atlantkabel, fäst i ryggen utan att veta om det. Enda förklaringen.”
I samma krönika förklarar jag känslan av att likt Alex i serien Solsidan vara tillbakaflyttare:
“Att vara tillbakaflyttare innebär att föräldrarna bor på gångavstånd och att alla ungar i barnens klasser har samma efternamn som dina gamla polare. Förklaringen är förstås enkel; dina gamla polare ÄR deras föräldrar.”
När vi vid ett tillfälle nämner för våra egna uppväxande barn att vi funderar lite på att flytta tillbaka till USA, kanske till Kalifornien så utbrister de förfärat och unisont: Aldrig i livet! Då får ni flytta själva. Vi stannar!
Och stannar i Saltis gör vi. Hela barnens uppväxt och lite till. Tills nu då. Dags att gå vidare som sagt. Kanske har den där gummisnodden torkat och förlorat sin elasticitet? Men man vet förstås aldrig.
John Bark
John Bark är grafisk formgivare och skribent. Tillsammans med sin syster Molly driver han mogarts.se som säljer Jane Barks bilder som poster och konsttryck.