Webbkrönika – Våren!
Jag hör ett sträck flyttfåglar flyga förbi från Igelbodahållet och över Neglinge på väg norrut. Förmodligen gäss av ljudet att döma. Reser mig häftigt för att se bättre, kaffet skvätter, rinner över bordet och mina anteckningar. Glädjen över flyttfåglarna är större än det vanliga suckandet över spillt kaffe i konstfulla fläckar över bordsskiva och papper. Datorn klarade sig den här gången också.
Jag kommer osökt att tänka på de små tecknen som visar att en ny årstid är i antågande. Alla dessa tecken vi inte alltid är medvetna om. Vi tar in dem via dofter, ljud och fysisk känsel. Men nu, när man kanske inte måste hasta iväg till arbetet med grusiga ögon, motvilliga eller superpigga barn, tankarna ständigt på annat håll än där man precis är, uppstår möjligheten att höra och se och att känna dofterna av vårens morgnar.
Kokorokkokooo, duvorna kuttrar intensivt, styrda av våren. Sången, som är smärtsamt vacker i morgonens stillhet, är också vacker i människans härmsång Cucurrucucu Paloma. Allt annat stannar upp och blir tyst. På samma sätt som när man stannar inför en fascinerande färgstark solnedgång som långsamt förändras, ett stilla hav i gråskalor, de smala trädstammarna i en lund eller ett lugnt sovande barn. Mitt i natten vaknar jag av en mild, lite sökande sång. Koltrasten övar i mörkret. Tänker på Paul McCartneys Blackbird Singing in the Dead of Night.
Vårnatten ger en nyregnad sval morgon, med fuktig sand och mörkt grus på gångvägar och gator. Lite syrlig doft, svalt om nästippen, men en omisskännlig doft av vår. Pilträd och lindar är klippta till knotiga träklubbor över stora delar av Saltsjöbaden. Krokusarna har precis blommat över. Sippor, scilla och för vinden bugande påskliljor ger färg och liv åt de brungrå gräsmattorna.
Regn och sol avlöser varandra i snabba kast. På svenskt vis går vi ut och solar i värmen mot en vägg eller tar en kopp kaffe med oss ut i solen och får snart rusa in när regnet, eller snön och kylan från ingenstans, öser ner över oss. Åh, solen! Ut igen! Ja, det är en del av våren!
Två musikstycken om lärkan som snart stiger i skyn – The Dubliners med The Lark In The Morning, lärkan om morgonen, och den i mer klassisk stil, Ralph Vaughan Williams The Lark Ascending, lärkans stigande, ungefär.
De små tecknen, ja. Nu arbetar många hemifrån, så det blir nog inga lugna vårmorgnar då vi känner dofter och hör ljud. Vi går inte ut så tidigt eftersom vi inte behöver det, helt enkelt. Jag visste inte att det gick att sakna de första stegen ute en vanlig vardagsmorgon, med dofter, olika väderlek och ljud. Om jag varit uppmärksam varje morgon hade det varit som de första morgonstegen på en ny gata under en resa till ett helt annat land, nya dofter, och ljud, annat väder. Spännande!
Ansa Messner